Jag har blivit faster, och vad passade väl då bättre än att virka en unik babymobil som present! Eftersom jag själv inte kan tänka mig något snuffigare än kaniner var ju dessutom temat givet, och förhoppningsvis kommer nu även det lilla syskonbarnet att snabbt förstå hur trevliga och bra kaniner är.

Stommen består av en metallring, som är särskilt avsedd för mobiltillverkning och som kan köpas i vanliga hobbyaffärer. Den klädde jag sedan med en gräsmatta som jag virkade av hårigt garn i några långa rader och sedan sydde ihop runt ringen som en rulle.

Jag virkade kaninerna efter ett mönster som jag hittade hos Annie's Granny och moroten fritt efter ett mönster ur boken Virka amigurumi av Mia Bengtsson (i huvudsak handlar det om att virka en kon i de proportioner man önskar, så för den som har baskunskaper i virkning är det inga problem att få till något bra utan mönster). Blasten består av samma håriga garn som gräset.

​Blommorna är virkade efter mitt eget mönster som du hittar här. 

Alla delar är mycket enkla att virka. Det som är lite pilligt och kan ta tid är att montera alla delar så att man får det som man vill. Men det är absolut värt att lägga lite extra tid på att prova ut och nåla fast allt ordentligt innan man bestämmer sig för hur det ska sitta. Glöm inte att brodera ansikten på kaninerna innan du syr fast dem på ringen.

Upphängningen gjorde jag av tre lika långa virkade band som fästes med jämna mellanrum på den stora ringen och i andra änden i en liten ring att hänga upp hela kalaset i, men detta kan ju förstås varieras nästan i det oändliga.

Ytterligare en karikatyrminiatyr är färdigställd, även denna gång som present till en vän som fyllt jämnt. Kort hår blev en extra utmaning, och det tog mig ett tag att fundera ut hur jag skulle få till det, men till slut blev det ändå rätt bra, om jag får säga det själv. Som tillbehör blev det också en liten temugg, så att mottagaren kan dricka många koppar te tillsammans med sin miniversion varje dag.

Jag har ägnat en del av min julledighet åt att läsa på om högkänslighet, vilket är ett personlighetsdrag som jag länge vetat att jag själv har, men ändå kanske inte förstått vidden av. Nu fick jag bekräftat alla de saker jag ständigt påminns om, som att jag noterar minsta lilla förändring i min omgivning, tar in och bearbetar mängder av intryck av alla slag, och att jag som följd av detta bland annat är jättebra på mitt jobb, vilket kräver stor noggrannhet och uppmärksamhet på små detaljer, men också att jag har mycket lätt att bli överstimulerad, stressad och utmattad.

Något jag däremot inte sett kopplingen mellan tidigare var högkänslighet och kreativitet, men tydligen är det också vanligt att högkänsliga personer ägnar sig åt olika slags kreativa aktiviteter. Och apropå mitt tidigare blogginlägg "Den sköra kreativiteten" kändes det träffande att läsa detta:

Nu hade jag i och för sig redan sansat mig något, eftersom det mesta jag var så angelägen om att göra skulle vara klart före jul, men detta hjälpte mig att ytterligare rensa i idélistan. Ibland är det väldigt skönt när någon annan säger åt en just det man försökt säga åt sig själv.

Så där, då börjar det likna något! Jag har nu grundligt städat mig igenom hela plejset, varenda sida av joxe.se, uppdaterat lite här och var, slängt ut en del gammalt bös och, inte minst, piffat upp med en del nytt.

Först och främst måste jag säga att det är rätt skönt att ha satt ihop en sida med de olika roller jag antar här och var i sociala medier, inte minst för att själv få känna mig lite mer samlad. Läs mer om det här.

Därefter måste jag bara slå ett slag för vad jag tycker är den bästa sortens presenter, i synnerhet från och till den som är lite klurigt lagd. De passar den som kanske har mer tid än pengar att lägga på presenter, de fungerar bra att ge till den som redan har allt, de är lätta att skicka, de behöver inte innebära någon överflödig konsumtion och de kan bli några av de mest personliga och minnesvärda gåvor man någonsin kan få. Kanske något för dig som har problem med julklappsfixandet? Spana då in min nya avdelning med smarta presenttips!

Så är jag åter i en fas i livet som är gynnsam för min kreativitet. Jag har plötsligt såväl lust som tid och energi att göra något av den, men inspirationen är en lurig rackare. Ja, jag vet ju att jag i allmänhet måste bestämma mig och bara sätta igång och göra, inte vänta på något flow, som för övrigt kanske knappt ens existerar, men inspirationen i sig är förstås högst verklig när den uppenbarar sig. Det är bara det att den är så skör!

När jag väl kommer igång kan jag sitta i timmar med något, men varje avbrott hotar att bli ett permanent stopp. Mat, sömn, jobb, hushållssysslor, andra människors krav på uppmärksamhet, ja, vad som helst egentligen. Så jag försöker grotta in mig och bara suga musten ur varje timme jag får tag i till mina egna projekt.

På ett sätt vill jag berätta för folk vad jag har för mig, så att de förhoppningsvis har förståelse för min tillfälligt intensiva frånvaro från gemenskapen, men om jag så mycket som andas om att jag har saker på gång är jag rädd att allt ska bli pannkaka. Någon kanske frågar lite för mycket, och jag ger så lätt efter och berättar, trots att jag egentligen inte tycker om att prata om mina projekt förrän de är i hamn. Eller jag kanske bara tappar tron på mig själv när jag hör mig uttala orden högt, och så blir det inget mer av det hela.

Det som är nytt denna gång är dock att jag har släppt på mina perfektionistiska krav. Naturligtvis tänker jag inte ösa över folk vilket skräp som helst, men jag tillåter mig att stå för sådant som är "gott nog", vilket kanske leder till att lite mer blir gjort, varav kanske åtminstone en liten del trots allt lever upp till mina gamla vanliga standardkrav.

Ett annat "problem" är att min kreativitet sällan fokuserar på en enda sak. Jag skriver, syr, inreder, virkar, gör klurigheter, arrangerar växter med mera, så när nu lusten kom åter har jag genast tusen idéer på en gång. Det är just nu så extremt att jag till och med får för mig att göra utsvävningar i min matlagning, vilket är något jag normalt inte är det minsta intresserad av. Där har jag snarare gjort en konst av att optimera allt genom rutiner och förenklingar. Men det besvärliga med många idéer på en gång är att jag liksom vill försöka göra allt medan jag nu fortfarande har den där inspirationen ...

... vilket just påminde mig om varför det inte är så lyckat att börja skriva på ett blogginlägg under pågående experient med en ny maträtt!

För övrigt är det en aning stressande med alla kreativa infall, även om det i själva verket bara är onödiga små hobbyprojekt jag tänker ut och jag försöker påminna mig om att det absolut inte gör någon som helst skillnad om jag hinner tröttna på idéerna innan jag får tillfälle att förverkliga dem. Då är det ju bara att stryka dem från idélistan! "Bara".

Men nu tar jag risken och smyger ut det här, även om det skulle kunna finnas någon mer än jag själv som fortfarande har den här bloggen i sin rss-läsare. Det betyder inte att jag tänker berätta om allt jag gör. Det betyder inte att jag, bara för att jag säger att jag har tid och lust igen, tar några beställningar (kreativiteten är skör sa jag ju, så döda den inte!) eller behöver någon inspiration i form av länkar och tips. Får jag en dag lust att virka något är det för att jag har hittat en tillräckligt god anledning. Och vad alla andra projekt anbelangar: det kanske inte blir mer än några intensiva dagars pill med hemsidan, men då blir åtminstone den uppfräschad. Gott så.

Efter ännu ett långt uppehåll blev det till slut ett nytt, större (litet) projekt i form av en present till en jubilerande vän. Hon gillar kål och godis, så därför fick miniversionen av henne tillbehör såsom ett kålhuvud och, ja, kola!

En lång julledighet ägnades åt vad som på flera sätt kom att bli mitt största virkprojekt hittills: Nintendos Totakeke från Animal Crossing-spelen.

Nog har jag virkat många tv-spelsfigurer förut, och fått dem att bli någorlunda trogna sina original, men det har alltid varit efter andras mönster. Och visserligen har jag skapat mina egna kreationer fritt ur huvudet tillräckligt många gånger för att ha lärt mig ett och annat trick, men i de fallen har ingen annan än jag själv kunnat jämföra resultatet med vad jag ursprungligen tänkt mig. Här krävdes dock likhet med en känd förlaga, och jag lade gränsen för godkänt mycket högt.

Resultatet blev hur som helst detta:

Och en starkt bidragande orsak till att detta virkprojekt i slutändan kom att bli ett av mina viktigaste så här långt är att jag, trots de högt ställda kraven, faktiskt blev ovanligt nöjd själv. Det är ju en faktor så betydelsefull som någon när man virkar för sitt eget höga nöjes skull!

Efter långt sökande hittade jag strax före jul förra året äntligen de perfekta inneskorna till jobbet. Jag har varit mycket nöjd med dem sedan dess.

Skorna själva var dock, så här mindre än ett år senare, inte alltför muntra, och jag började så smått leta efter ersättare.

Men egentligen var ju skorna fortfarande sköna, och vad vore det för sätt att slänga och köpa nytt när man kan fixa till? En bit pålimmat tyg eller skinn hade naturligtvis räckt för att få fason på skorna igen, men får jag chansen att göra något virkat är detta förstås att föredra. Så det vara bara att mäta lite och sätta igång!

Jag motstod frestelsen att väva in guldtrådar och knyta på rosetter, och det blev väl långtifrån det snyggaste jag virkat, men det gav ytterligare bevis på att det går att virka sig till nästan vad som helst. Och nu slipper jag leta skor på ett tag. Är mycket nöjd med mitt tilltag.

Nästa karikatyrminiatyr blev en bekant som lämpligt nog har ett par katter, så då fick jag användning för mitt pyttekattsmönster igen!