Jag brukar inte lägga upp bilder av sådant jag virkat efter andras mönster här, men nu tänker jag göra ett undantag. Och jag hade gladeligen länkat till mönstret, om det inte hade varit för att bloggen där jag hittade det en gång för många år sedan tyvärr försvunnit.

Hur som helst, The Legend of Zelda: The Wind Waker är ett av mina absoluta favorit-tv-spel, och den här versionen av Link är den jag har starkast band till, även om serieteckningsstilen i detta spel kan kännas lite udda i början. När jag nu virkade denna docka för andra gången var jag extra angelägen om att göra alla justeringar jag kunde för att verkligen få den precis som jag ville att den skulle se ut. Och jag blev faktiskt så nöjd att jag för första gången under ett arbete med något som skulle bli en present ett tag funderade på att behålla honom själv. Fast det gjorde jag såklart inte. Fina presenter till fina människor!

Och jag har ju fortfarande bilderna av virkade Link kvar.

Plötsligt fick jag inspiration igen, och så blev det ännu en virkad miniatyr av och till en kollega och god vän. Men pysslet med att få till de yttepyttiga tillbehören var slitsamt och tidsödande denna gång, så det känns helt rätt att varva med andra slags projekt, som inte kräver fullt lika stor koncentration i varje moment. Men det är förstås alltid lika roligt att bli klar och få överlämna dockan till sin förlaga och mottagare!

Så har jag färdigställt ett par små nallar som jag virkade efter ett mönster jag hittade här, och som fick bli ett par örhängen. Egentligen hade jag tänkt göra ett antal i olika färger, att kombinera efter humör, men då jag använde lite för tjockt garn och det blev hårt, trögvirkat och mer plågsamt än roligt får det räcka med två. Nu ser jag fram emot att virka lite större, mjukare och roligare igen!

Jag har blivit faster, och vad passade väl då bättre än att virka en unik babymobil som present! Eftersom jag själv inte kan tänka mig något snuffigare än kaniner var ju dessutom temat givet, och förhoppningsvis kommer nu även det lilla syskonbarnet att snabbt förstå hur trevliga och bra kaniner är.

Stommen består av en metallring, som är särskilt avsedd för mobiltillverkning och som kan köpas i vanliga hobbyaffärer. Den klädde jag sedan med en gräsmatta som jag virkade av hårigt garn i några långa rader och sedan sydde ihop runt ringen som en rulle.

Jag virkade kaninerna efter ett mönster som jag hittade hos Annie's Granny och moroten fritt efter ett mönster ur boken Virka amigurumi av Mia Bengtsson (i huvudsak handlar det om att virka en kon i de proportioner man önskar, så för den som har baskunskaper i virkning är det inga problem att få till något bra utan mönster). Blasten består av samma håriga garn som gräset.

​Blommorna är virkade efter mitt eget mönster som du hittar här. 

Alla delar är mycket enkla att virka. Det som är lite pilligt och kan ta tid är att montera alla delar så att man får det som man vill. Men det är absolut värt att lägga lite extra tid på att prova ut och nåla fast allt ordentligt innan man bestämmer sig för hur det ska sitta. Glöm inte att brodera ansikten på kaninerna innan du syr fast dem på ringen.

Upphängningen gjorde jag av tre lika långa virkade band som fästes med jämna mellanrum på den stora ringen och i andra änden i en liten ring att hänga upp hela kalaset i, men detta kan ju förstås varieras nästan i det oändliga.

Ytterligare en karikatyrminiatyr är färdigställd, även denna gång som present till en vän som fyllt jämnt. Kort hår blev en extra utmaning, och det tog mig ett tag att fundera ut hur jag skulle få till det, men till slut blev det ändå rätt bra, om jag får säga det själv. Som tillbehör blev det också en liten temugg, så att mottagaren kan dricka många koppar te tillsammans med sin miniversion varje dag.

Jag har ägnat en del av min julledighet åt att läsa på om högkänslighet, vilket är ett personlighetsdrag som jag länge vetat att jag själv har, men ändå kanske inte förstått vidden av. Nu fick jag bekräftat alla de saker jag ständigt påminns om, som att jag noterar minsta lilla förändring i min omgivning, tar in och bearbetar mängder av intryck av alla slag, och att jag som följd av detta bland annat är jättebra på mitt jobb, vilket kräver stor noggrannhet och uppmärksamhet på små detaljer, men också att jag har mycket lätt att bli överstimulerad, stressad och utmattad.

Något jag däremot inte sett kopplingen mellan tidigare var högkänslighet och kreativitet, men tydligen är det också vanligt att högkänsliga personer ägnar sig åt olika slags kreativa aktiviteter. Och apropå mitt tidigare blogginlägg "Den sköra kreativiteten" kändes det träffande att läsa detta:

Nu hade jag i och för sig redan sansat mig något, eftersom det mesta jag var så angelägen om att göra skulle vara klart före jul, men detta hjälpte mig att ytterligare rensa i idélistan. Ibland är det väldigt skönt när någon annan säger åt en just det man försökt säga åt sig själv.

Så där, då börjar det likna något! Jag har nu grundligt städat mig igenom hela plejset, varenda sida av joxe.se, uppdaterat lite här och var, slängt ut en del gammalt bös och, inte minst, piffat upp med en del nytt.

Först och främst måste jag säga att det är rätt skönt att ha satt ihop en sida med de olika roller jag antar här och var i sociala medier, inte minst för att själv få känna mig lite mer samlad. Läs mer om det här.

Därefter måste jag bara slå ett slag för vad jag tycker är den bästa sortens presenter, i synnerhet från och till den som är lite klurigt lagd. De passar den som kanske har mer tid än pengar att lägga på presenter, de fungerar bra att ge till den som redan har allt, de är lätta att skicka, de behöver inte innebära någon överflödig konsumtion och de kan bli några av de mest personliga och minnesvärda gåvor man någonsin kan få. Kanske något för dig som har problem med julklappsfixandet? Spana då in min nya avdelning med smarta presenttips!

Så är jag åter i en fas i livet som är gynnsam för min kreativitet. Jag har plötsligt såväl lust som tid och energi att göra något av den, men inspirationen är en lurig rackare. Ja, jag vet ju att jag i allmänhet måste bestämma mig och bara sätta igång och göra, inte vänta på något flow, som för övrigt kanske knappt ens existerar, men inspirationen i sig är förstås högst verklig när den uppenbarar sig. Det är bara det att den är så skör!

När jag väl kommer igång kan jag sitta i timmar med något, men varje avbrott hotar att bli ett permanent stopp. Mat, sömn, jobb, hushållssysslor, andra människors krav på uppmärksamhet, ja, vad som helst egentligen. Så jag försöker grotta in mig och bara suga musten ur varje timme jag får tag i till mina egna projekt.

På ett sätt vill jag berätta för folk vad jag har för mig, så att de förhoppningsvis har förståelse för min tillfälligt intensiva frånvaro från gemenskapen, men om jag så mycket som andas om att jag har saker på gång är jag rädd att allt ska bli pannkaka. Någon kanske frågar lite för mycket, och jag ger så lätt efter och berättar, trots att jag egentligen inte tycker om att prata om mina projekt förrän de är i hamn. Eller jag kanske bara tappar tron på mig själv när jag hör mig uttala orden högt, och så blir det inget mer av det hela.

Det som är nytt denna gång är dock att jag har släppt på mina perfektionistiska krav. Naturligtvis tänker jag inte ösa över folk vilket skräp som helst, men jag tillåter mig att stå för sådant som är "gott nog", vilket kanske leder till att lite mer blir gjort, varav kanske åtminstone en liten del trots allt lever upp till mina gamla vanliga standardkrav.

Ett annat "problem" är att min kreativitet sällan fokuserar på en enda sak. Jag skriver, syr, inreder, virkar, gör klurigheter, arrangerar växter med mera, så när nu lusten kom åter har jag genast tusen idéer på en gång. Det är just nu så extremt att jag till och med får för mig att göra utsvävningar i min matlagning, vilket är något jag normalt inte är det minsta intresserad av. Där har jag snarare gjort en konst av att optimera allt genom rutiner och förenklingar. Men det besvärliga med många idéer på en gång är att jag liksom vill försöka göra allt medan jag nu fortfarande har den där inspirationen ...

... vilket just påminde mig om varför det inte är så lyckat att börja skriva på ett blogginlägg under pågående experient med en ny maträtt!

För övrigt är det en aning stressande med alla kreativa infall, även om det i själva verket bara är onödiga små hobbyprojekt jag tänker ut och jag försöker påminna mig om att det absolut inte gör någon som helst skillnad om jag hinner tröttna på idéerna innan jag får tillfälle att förverkliga dem. Då är det ju bara att stryka dem från idélistan! "Bara".

Men nu tar jag risken och smyger ut det här, även om det skulle kunna finnas någon mer än jag själv som fortfarande har den här bloggen i sin rss-läsare. Det betyder inte att jag tänker berätta om allt jag gör. Det betyder inte att jag, bara för att jag säger att jag har tid och lust igen, tar några beställningar (kreativiteten är skör sa jag ju, så döda den inte!) eller behöver någon inspiration i form av länkar och tips. Får jag en dag lust att virka något är det för att jag har hittat en tillräckligt god anledning. Och vad alla andra projekt anbelangar: det kanske inte blir mer än några intensiva dagars pill med hemsidan, men då blir åtminstone den uppfräschad. Gott så.

Efter ännu ett långt uppehåll blev det till slut ett nytt, större (litet) projekt i form av en present till en jubilerande vän. Hon gillar kål och godis, så därför fick miniversionen av henne tillbehör såsom ett kålhuvud och, ja, kola!