”Har ni tänkt på”, sa Kurbits en morgon efter att de just slängt i sig sitt grönfoder, ”att frukosten kommer helt olika tider beroende på hur varmt det är ute?”
”Vad snackar du om?”, sa Kål. ”Matte kommer ju alltid med den på morgonen.”
”Jaja, men du vet, de flesta dagar får vi ju mat så här dags, efter att solen gått upp men innan man hunnit bli sova-dag-sömnig. Eller hur?”
”Öhh, ja?”
”Och ett par dagar i veckan tror vi att hon har dött i sömnen för att vi får vänta så länge.”
”Åååååh! Det är de värsta dagarna!”, sa Kajal.
”Ja”, fortsatte Kurbits utan att egentligen ha pausat, ”men vissa dagar kommer frukosten så tidigt att det fortfarande är mörkt och inte ens vi har vaknat!”
”Det är himla onödigt, faktiskt”, muttrade Kål. ”Fast i och för sig alltid en trevlig överraskning när man väl har fattat vad som är på gång. Frukost sitter aldrig fel.”
”Men det händer bara under den delen av året när det är kallt ute!”, utbrast Kurbits triumferande och tittade på de andra två i tur och ordning medan hon inväntade reaktionen på sin iakttagelse.
De såg dock lika frågande ut båda två.
”Hur menar du?”, sa Kål slutligen.
”Hur vet du det?” Kajal spärrade upp ögonen. ”Varför skulle hon göra nåt så konstigt? Det är ju när det är mörkt det är som kallast. Då vill man ju hellre sova än gå ut.”
”Jag vet”, svarade Kurbits. ”Det är jättekonstigt. Men jag vet med säkerhet att vi aldrig har fått frukost i mörkret när det är varmt ute. Tvärtom kan vi få vänta en halv dag efter att solen har gått upp innan det blir nån frukost då.”
”Det har du kanske rätt i”, sa Kål fundersamt. Han såg ut att föreställa sig den plågsamma situationen att bara ha allt det vanliga smaskiga höet, någon kvarglömd bit äppelpinne och en och annan pelletsbit som rullat in i något hörn att äta i väntan på den färska frukosten. Magen kurrade till lite. ”Åh, jag är hungrig. Tror ni det blir snacks snart?”
”Pff, matte var ju nyss här!”, fnissade Kajal.
”Just ja”, sa Kål, som var helt uppe i tankarna på den evighetslånga väntan på mat.
Kurbits tittade irriterat på honom, sedan på Kajal och så åter på Kål. ”Hallå! Har jag rätt eller inte?”
”Det har du säkert.” Kajal kände att det var läge att försöka vara till lags. ”Vad var det nu du sa?”
”Ååååh!” Kurbits himlade med ögonen. ”Jag sa att frukosten kommer mycket senare när det är varmt ute. Och ibland mitt i natten när det är kallt ute. Varför?”
”Ja, varför?”, frågade Kål och såg med ens intresserad ut.
”Det är ju det jag inte vet”, sa Kurbits. ”Människor är helt hopplösa när det gäller tider och rutiner. Man kan verkligen inte förlita sig på dem när det kommer till att hålla reda på solens upp- och nedgång.”
”Nu måste i alla fall jag äta innan jag svälter ihjäl”, klagade Kål. ”Hö, någon?”
”Redan här!”, hördes Kajal bortifrån höhäcken.
”Jaja”, suckade Kurbits. ”Men jag vet att jag har rätt, jag måste bara räkna ut hur det hänger ihop …”
© Karin Ingerstam 2022