”Ånej!”
Kål, som var först in från betet, tvärstannade vid ingången till sovhuset.
”Hon har gjort det igen.”
”Vadå? Får jag se?” Kurbits som kommit farande strax efter honom ramlade in i honom, men återfick snabbt balansen och försökte pressa sig förbi. ”Jahaa.”
Kål hade börjat buffa sig fram genom den fluffiga halmen som fyllde det lilla utrymmet. Kurbits samlade ihop så många strån hon kunde med munnen och vräkte dem åt sidan, så att de kunde ta sig fram och ut genom andra hålet, mot köket till.
”Jag vet”, hördes nu Kajal bakom dem. ”Jag såg när hon gjorde det.”
”Men varför?”, suckade Kål. ”Varför envisas hon med detta?”
Han grävde lite uppgivet i högen framför sig och fortsatte:
”Hon fyller hela huset med halm, ja, ibland golvet utanför också. ’Så har ni lite att göra en stund’, säger hon. Och ’så att ni håller er varma’. Ja, nog har vi att göra alltid, och varm blir man onekligen av att behöva flytta på all denna halm innan man kan sova. Vi trampar till den, strimlar den i småbitar, äter upp så mycket vi orkar, drar med oss en del ut varje gång vi lämnar huset och puttar undan det som blir kvar så att den ligger längs väggarna. Och då, just när vi fått till en skön, slät sittyta på det bara golvet igen, då fyller hon på med mer halm!”
”Hon menar ju alltid väl annars, så det är nog inte av elakhet”, funderade Kurbits högt.
”Hon borde få prova på det själv”, fortsatte Kål. ”Sova på en knölig hög med extra torr mat. Vad är det de äter hela tiden nu igen? Just det, knäckebröd! Det ger hon inte ens oss, för att hon säger att det inte är bra mat för kaniner. Men sova på det, det borde hon prova! Då skulle hon nog sluta fördärva vår bäddning sedan.”
Kurbits såg road ut.
”Hur har du tänkt genomföra denna lömska plan då?”
”Va?” Kål släppte sina funderingar och tittade upp.
”Ja, hur ska du lyckas lägga en hög med knäckebröd i mattes säng?”
Kål rynkade på nosen ett par gånger medan han såg ut att tänka intensivt. Så sken han upp.
”Jag får väl göra det när hon inte märker det!”
© Karin Ingerstam 2022