”Nu har det regnat varenda dag i jag vet inte hur många dar i sträck!”, klagade Kurbits när hon på eftermiddagen kom tillbaka in efter att ha varit ute och rekat i hägnet en vända.
De andra, som inte riktigt vaknat än, spetsade öronen men gjorde ingen min av att vara på väg att flytta sig från den varma sovhög de själva utgjorde.
Kurbits buffade på dem, slickade intensivt mothårs över Kåls panna och försökte klättra över dem.
”Kom igen! Jag har tråkigt!”
Kajal sträckte långsamt på sig och skuttade bort till höhäcken för ett litet eftermiddagsmål. Kurbits följde efter, tog ett par strån och tuggade raskt i sig dem, men såg fortsatt missnöjd ut.
”Jag vill ut!”
”Matte kommer snart, då öppnar hon nog till stora hagen som vanligt.” Kajal gjorde sitt bästa för att vara peppande, fast anade att chanserna nog var små att de skulle få gå ut i detta ösregn. Inte för att någon av dem egentligen ville det heller.
Inifrån huset hördes Kål, fortfarande inte mer vaken än nödvändigt för att ta del av samtalet:
”Vad ska du ut i det här vädret för ändå?”
”Beta såklart”, svarade Kurbits omedelbart.
”Men det är ju blött som i en vattenskål därute!”
”Äh. Det spelar väl ingen roll. Det är bra för gräset, förresten.”
”Ja, men du växer väl inte fortare av att det regnar på dig i alla fall!?”
Kajal kämpade för att hålla sig för skratt, satte närapå ett höstrå i halsen och var tvungen att nysa ett par gånger.
Kål fortsatte:
”Du märker inte att du blir blöt för du har så lång päls, jag fattar det, men när du kommer in igen ser du ut som ett trassligt garnnystan.”
Kurbits fnös.
”Ni då? Vill inte ni ut och röra på er? Man blir ju galen av att bara sitta här inne hela dagarna.”
”Jag har rört på mig”, inflikade Kajal snabbt. ”Jag har sprungit fram och tillbaka i långa tunneln flera gånger, och varit ute i hägnet och kollat läget under tak både i morse och före middagsvilan. Det har ju ni också, förresten.”
”Och jag har det toppen här”, fortsatte Kål. ”Vi har ju allt vi behöver här inne: mat och vatten — i skål, det räcker gott och väl — och toa och en torr sovplats. Vad mer kan man begära?”
”Stimulans! Nöjen! Äventyr!” Kurbits hoppade ur lådan hon suttit i, skuttade fram till vattenskålen, nosade kort på den men verkade ändra sig direkt.
”Du kan ju alltid gå upp på övervåningen”, föreslog Kål hjälpsamt. ”Jag tror att det finns en bit som är ognagd på ett av vedträna där.”
Kurbits tittade kort på honom. Sedan for hon uppför rampen till våningen ovanför. De andra två hörde henne rumstera om några ögonblick, sedan kom hon nedstörtande igen.
”Nä, nu går jag ut och sätter mig i hägnet och väntar på matte.”
Hon hoppade över Kål, fortsatte ut i tunneln med ett rassel och sedan blev det plötsligt stilla. Bara regnets konstanta smattrande mot taket hördes.
”Om det är okej sover jag en stund till nu”, mumlade Kål.
Kajal krafsade fram lite nytt hö och fortsatte stillsamt tugga. Eftermiddagen hade bara börjat än.
© Karin Ingerstam 2022