Varför blogg?

Jag fick frågan varför jag fått för mig att börja blogga över huvud taget nu? Tja, varför inte? Ur mitt perspektiv borde nog frågan snarare vara varför jag inte bloggat på så många år.

Utan att överdriva kan jag säga att jag haft minst ett dussin bloggar sedan starten 2005. De allra flesta både startades och lades ner under några intensiva år där under den gyllene blogg-eran på 00-talet. Det var allt från samlarbloggar med extremt smala teman till mer allmänna vardagsbloggar där jag skrev om vadhelst jag kom att tänka på eller var med om, en del var hemliga och enormt utlämnande, andra publika och i form av rapporter till familj och vänner. Några enstaka ligger fortfarande kvar, öppna men orörda sedan många år.

Vissa bloggar startade jag förmodligen främst för att jag gick igång på någon idé, eller för att det var så kul att “inreda” dem, särskilt för att det på den tiden betydde att jag var tvungen att faktiskt lära mig en del kodande, då de färdiga mallarna var rätt begränsade och inte tillät så många personliga val.

Så jag vill se det som att alla mina bloggar hade sina poänger, hur kortlivade de än må ha varit. Och jag kan tänka tillbaka på dem med värme. En viss nostalgi också, så är det säkert, men inte på så sätt att de någonsin egentligen har blivit otidsenliga för min del.

För jag är väldigt förtjust i text (vilket för övrigt är lite extra intressant då jag nyligen blivit varse att jag ändå faktiskt tänker främst i bilder). Av alla kreativa uttryckssätt jag prövat på har det alltid varit klart lättast för mig att producera saker i form av text.

Jag vill också fortfarande helst läsa exempelvis mina nyheter, för att kunna ta in informationen på mina villkor. Det innebär både att ögna fort när jag inte vet om jag egentligen är så intresserad eller är berörd av nyheten (det gör mig galen att behöva se ett pladdrigt 2-minutersinslag på webb-tv bara för att inse att det inte ledde fram till mer än vad rubriken redan avslöjat), och att läsa noga och kunna gå tillbaka i texten när det är något jag faktiskt vill veta och på allvar ta till mig.

Jag är också en av de (känns det som) sista som fortfarande föredrar att läsa mina böcker med ögonen och inte med öronen, och faktum är att jag inte ens riktigt kan ta till mig text på det senare sättet. Jag behöver hålla ögonen på orden för att förstå vad jag hör, och för att inte tappa fokus och omedelbart börja tänka på annat. Så att lyssna samtidigt som jag ägnar mig åt andra sysslor, så som alla ständigt “tipsar” om (det är klart att jag kan räkna ut själv att det är så de flesta gör), fungerar bara under ytterst snävt begränsade omständigheter, som när jag diskar (vilket jag inte gör längre), stryker (samma där) eller nåltovar (vilket jag gör för sällan och för oregelbundet för att det ska vara lönt att börja lyssna till något ändå). När jag är utomhus vill jag ha det tyst, eller, om jag är i trafiken, vara närvarande och uppmärksam på min omgivning. Och förresten var det ju det där med att jag hela tiden vill gå tillbaka till något jag läste tidigare, men även ha en översiktlig bild av var jag befinner mig i boken med mera.

Det gör också att poddar och pratradio i allmänhet går bort, och dylikt har jag inte för ett ögonblick haft en tanke på att försöka producera själv. Skönt på något vis ändå, att det finns åtminstone en grej som jag inte känner att jag bara måste testa!

Sedan länge har sociala medier lämnat mig på efterkälken genom att de tvingat fram mer och mer bildmaterial, från att det först var helt okej och normalt med allt från korta statusuppdateringar till faktiskt rentav funktionen “anteckningar” på Facebook, till att inlägg i det närmaste blev osynliga i flödet om de inte ackompanjerades av en bild. Jag övergick till Instagram som min primära plattform, och fokuserade där ursprungligen på trevliga känslor genom att följa dels fina bilder, dels bra bildtexter. När Instagram valde att dölja större delen av bildtexterna tog jag det som en krigshandling, och det var ändå långt ifrån slutet på den utvecklingen.

Frustrationen växer ytterligare nu när sociala medier gått från stillbilder, som jag ändå kan njuta av i min takt och i den dos jag är bekväm med att ta till mig, till att nästan bara kretsa kring rörlig bild. Dessutom ska allt tydligen helst vara musiksatt, så jag kan inte heller titta på folks småklipp i “händelser”, utan måste snabbt svepa vidare för att undkomma alla ljud.

Ändå, lika överraskande för mig själv som förmodligen för alla andra, gav jag mig på att försöka skapa även på Youtube. Det har väl ett tag ansetts vara sättet som man ännu faktiskt kan nå ut på, men det tar också en vansinnig tid och kraft att komma någon vart med, särskilt när man som jag måste lära sig precis allt från grunden. Bara en sådan sak som att komma ihåg att använda filmfunktionen i kameran …

Skriver jag kan jag åtminstone nästan hålla jämna steg med idéerna och komma framåt i en takt som är märkbar.

Så ja, jag är en dinosaurie när det kommer till sociala medier. Ändå har jag testat i princip alla, ständigt i hopp om att det ska passa mig bättre denna gång. När Threads blev tillgängligt i Sverige halkade jag även in där, trots att jag någon timme innan jag registrerade mitt konto högt deklarerat att jag inte orkade med fler sociala medier. I synnerhet inte mikrobloggar, för trots upprepade försök hade jag aldrig fått ut något av Twitter, och hade extremt svårt att hitta den där gemenskapen som andra tycktes ha, med faktisk tvåvägskommunikation. Jag blev dock samtidigt på allvar lockad av att det rörde sig om en ny plattform som faktiskt tillät mig att posta inlägg med enbart text. Strax insåg jag dock att den känsla som främst väcktes var en längtan tillbaka till riktiga, ordentliga bloggar, fulla med text och utformade precis enligt de regler jag själv ville följa eller låta bli att följa.

Även om jag testat alla sorters sociala medier och varit mer eller mindre aktiv på de flesta, gör jag aldrig som man “ska” för att lyckas. Jag postar det jag själv tycker om, hakar inte på trender som kan leda till att fler följare hittar en, glömmer att uppmärksamma gemensamma kulturella höjdpunkter och har heller aldrig varit bra på att publicera nytt innehåll regelbundet.

Men så är jag ju heller inte som de flesta andra (jag lär jag få anledning att återkomma till det framöver, men det borde väl vara uppenbart redan), så även om jag hade följt alla rekommendationer om publiceringsscheman, stilrena färgskalor och hur man väcker engagemang, skulle det inte göra mig ett dugg mer framgångsrik. Därför gör jag som det råkar falla sig här nu och tröstar mig med att jag inte direkt har något att förlora.

Man ska inte göra sig beroende av de stora plattformarna och algoritmgudarna, särskilt som många hänger ihop. Det gör en extra sårbar om något händer som slår ut flera arenor på samma gång. En egen sajt är därför ett minimum, och när den nu redan finns är en blogg på denna ju också fullt naturlig. Att jag här inte kan dra nytta av en gemensam portals fördelar känns som en mindre skillnad i dagens läge, när nu sociala medier knappt gör en synlig ens för de befintliga följarna längre.

Visst, man kan väl fråga sig om jag har ett tillräckligt tydligt syfte med denna blogg, men spelar det någon roll? Det blir ju ändå bara som det blir, jag menar, så som jag känner för att göra. Och det måste alltid tillåtas att variera över tid, annars håller det garanterat inte särskilt länge. Men behovet av att dela med mig av diverse som är aktuellt i mitt huvud och min verkstad är fortfarande lika stort som det alltid varit.

Så då kör jag väl bara då! Står du ut med de otydliga och förmodligen föränderliga premisserna (och ett överdrivet bruk av parenteser) är du mer än välkommen att hänga här med mig. Kommentarer i välvillig anda och vänlig ton är också alltid välkomna. Den första du postar kommer dock att behöva godkännas av mig innan den syns på sidan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.