Camp NaNoWriMo, min NaNoEdMo 3

Så fort det blev april kastade jag mig in i den nya utmaningen som egentligen bara var en fortsättning på det jag nu redan var van vid. Skillnaden var dock att jag hade betat av en del parallella småprojekt och nu kände mig redo att ha bokredigeringen som huvudfokus. Och då blev det genast flera pass per dag och ofta flera gånger den tid som var det dagliga målet också.

Vad som överraskade mig då var en lite skrämmande känsla av att det verkade bli mer kvar att göra ju mer jag jobbade. Det kunde förstås inte stämma, men däremot blev det väl tydligare hur mycket jag hade att göra tack vare att jag lade mer tid på att hoppa omkring i mitt manus.

Faktum är att jag aldrig har jobbat med ett så omfattande textsjok på en och samma gång förut, och även om jag har en översiktlig lista över alla kapitelrubriker att navigera i är det svårt att få en rimlig föreställning om hur lång texten faktiskt är. Allt jag ser är ju de tecken som för stunden presenteras på min skärm.

Efter att ha fortsatt att flytta omkring stycken kors och tvärs genom texten, och dessutom nästan till min förtvivlan även skriva ännu mer nytt, kändes det emellanåt som ett projekt som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom. Inte för att jag hade tröttnat på något vis, nej, tvärtom hade jag fått ännu mer inspiration efter att ha outat boken för “hela världen”. Nu ville jag verkligen komma vidare lite fortare med den. Kanske var det en bidragande orsak till att det just började kännas som att jag inte skulle kunna ta mig igenom ens denna första redigeringsomgång. Arbetet verkade helt enkelt vara oändligt. Ja, jobbar man inte från början till slut med en text är den väl på sätt och vis också oändlig, eftersom det alltid finns mer att plocka med någonstans i den.

En vecka in i månaden blev det också för första gången lite svårare. Jag hade två större kapitel kvar som var särskilt svårhanterliga och där varken ordningen på underavsnitten eller innehållet i dem kändes givet på något sätt. Att det inte tog tvärstopp där har jag helt och hållet den dagliga utmaningen att tacka för. Det var så självklart att jag skulle fortsätta jobba med bokredigering varje dag att jag gjorde det även de dagar då det kändes omöjligt. Jag till och med konstaterade för mig själv att jodå, jag kommer att ta mig igenom det förr eller senare, för jag gör ju åtminstone lite åt det varje dag. Det var en trösterik tanke.

Själva Camp NaNoWriMo-målet (900 minuter) uppnådde jag, trots vad som kändes som en svacka kombinerat med ont om tid att ägna åt projektet, redan den 14 april.

Resultatet av tredje månadens bokredigering med hjälp av (Camp) NaNoWriMo.

Totalt fick jag ihop 2075 minuter bokredigering under april månad, det vill säga i snitt lite över en timme om dagen. Det kan låta lite när nu detta skulle vara mitt huvudfokus, men det är förmodligen klart mer än det skulle ha blivit utan den motiverande utmaningen.

Precis lagom till månadens slut blev jag också klar med den första stora genomgången av manuset. Nu har jag äntligen en sammanhängande text och är redo för ett gäng större strykningar följt av mer finlir och fokus på kvalitet i stället för kvantitet. Dessutom tänker jag testa att ta en paus från utmaningar som innebär dagliga mål. Jag vill absolut fortsätta att ha för vana att jobba med boken så ofta jag kan, vilket jag hoppas blir de flesta dagar ändå, men utan minimimål och därmed utan att det gör något om jag någon dag i veckan prioriterar andra projekt eller rentav tar någon dag ledigt för att jobba i trädgården och liknande.

Världsautismdagen och min bok

Idag, den 2 april, är det världsautismdagen. Det är en årligen återkommande världsdag instiftad av FN för att sprida medvetenhet och kunskap om autism. För mig personligen är den dubbelt symbolisk, då det i dagarna också är precis ett år sedan jag genomgick min NPF-utredning, som ledde fram till en autismdiagnos.

Vad är poängen med att få en diagnos så sent i livet, när man uppenbarligen har klarat sig så långt, kanske tagit sig igenom en högskoleutbildning eller fem, lyckats skaffa jobb, partner, ha ett socialt liv och sköta sitt hushåll på egen hand? Jo, det finns alltid en anledning till att man får en diagnos, och anledningen är att man inte alls har “klarat sig” så bra som det kanske verkar. I många fall handlar det om att man, mer eller mindre omedvetet, har kämpat så hårt med att försöka smälta in och vara som alla andra att man till slut bränt ut sig helt. I mitt fall har det “bara” lett till psykisk ohälsa i ett par decennier, medan jag på eget initiativ har försökt att anpassa förutsättningarna för att få livet att fungera för mig. Att då få autismdiagnosen, och äntligen få svar på alla envisa och omöjliga frågor om varför livet är så svårt för just mig, varför jag aldrig hittar någon balans eller får ihop tillvaron när andra verkar klara det med mycket mer på agendan, det betyder enormt mycket!

Efter alla dessa år får jag ju nu möjligheten att förstå mig själv, mina reaktioner, mina begränsningar och behov lika väl som styrkor, och jag kan efter decennier av sökande hitta människor som förstår mina erfarenheter och pratar mitt språk. Jag kan också börja vara snällare mot mig själv, vara förstående och förlåtande när mina resurser faktiskt inte räcker till att göra allt det som jag alltid trott att jag borde kunna, och jag kan på allvar börja försöka skapa mig ett liv som är hållbart för mig.

Jag är oerhört tacksam över att jag tillhör de lyckligt lottade som alls fått en utredning, att jag under hela processen haft ett fantastiskt fint stöd från min sambo och familj, och att även andra omkring mig har visat intresse och förståelse när jag med stort engagemang har infodumpat autismfakta under de senaste två åren, sedan jag själv började grotta ner mig i ämnet. Hittills har jag inte mötts av annat än positiva tongångar, men jag har ändå full förståelse för att alla förmodligen inte ser hur stort detta är för mig. 

Diagnosen ska ju på ett sätt inte förändra andras syn på mig egentligen, eftersom jag fortfarande är den person de lärt känna. Men samtidigt har jag ju gått och varit låtsas-neurotypiker hela livet, vilket betyder att även om jag kan det jag kan så är det inte säkert att jag fortsättningsvis kommer att vara förmögen att göra allt som jag en gång “klarat”. För det gjorde mig sjuk då, och nu när jag börjat avmaskera är det inte längre möjligt att pressa mig på det sätt jag gjorde då. På så vis förändrar min diagnos även något för andra, och det kan hända att jag hädanefter också kommer att visa sidor av mig själv som få tidigare har tillåtits att se. 

För mig själv, däremot, har diagnosen definitivt förändrat allt. Jag ser inte bara mig själv i ett nytt ljus, utan även världen omkring mig, och ja, det mesta egentligen.

Det är därför jag nu skriver på den bok som jag nämnt några gånger i vaga ordalag. Det blir en återblick på mitt liv som odiagnostiserad autist, i ljuset av de nya insikter jag fått om varför jag gjort som jag gjort, upplevt vad jag upplevt och ja, varför jag var, och är, som jag är. Till min hjälp har jag över tre decenniers dagligt dagboksskrivande, ett antal bloggar och liknande, som är fulla av tecken på den autism som ingen då hade en tanke på.

Jag är fortfarande inte alls bekväm med att ta plats och se att just jag har något att komma med, för “alla vill ju skriva en bok”, “så många har redan gjort det/gör det bättre än jag/har viktigare historier att berätta” och “varför skulle någon vilja läsa det jag skriver?” och så vidare. 

Men under min egen upptäcktsresa i mitt inre har jag haft ovärderlig hjälp av andra sent diagnostiserade autisters berättelser i form av böcker, vloggar och konton i sociala medier, och jag har förstått att även många andra ständigt söker efter fler personers erfarenheter. Det är ju så man äntligen kan få en chans att se att det man trodde var helt udda och obegripliga egenheter hos en själv faktiskt är vanliga drag och erfarenheter som många autister delar. Och samtidigt som jag åtminstone i någon mån känner igen mig i varenda autismberättelse jag tar del av är ju också varje individs historia unik. Så något eget ska jag väl ha att komma med.

Nu har dessutom så många personer oberoende av varandra sagt att jag borde skriva något (och om det är något jag genom livet ändå vant mig vid att lyda under är det “borden”) att jag tänker tolka dem bokstavligt, i sann autistisk anda! Lyckas jag få ihop den här boken hoppas jag att de faktiskt också menade vad de sa, och att jag har förmått motsvara förväntningarna. Men dit är det en bit.

Under tiden fortsätter jag att upptäcka mitt autentiska, autistiska jag, leta nya vägar genom livet och vänja mig vid att göra det öppet och i möjligaste mån avmaskerat, i förhoppning att fler ska få samma möjlighet som jag att äntligen få svar på de där gnagande frågorna som kan vara så svåra att ens formulera i ord så att någon hör en.

Den regnbågsfärgade evighetssymbolen används ofta som symbol för autism. Detta nåltovade exemplar gjorde jag som julgranspynt till vår gran 2023, i linje med den tradition vi har i hushållet att årligen tillverka någon ny dekoration som symboliserar det gångna året. För mig var autismdiagnosen och allt som följde på den det överlägset mest utmärkande för 2023.

Liten ordförklaring

NPF: neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Neurotypisk: som har den typ av hjärna som majoriteten har, en av “typisk” sort alltså

Allistisk: inte autistisk (men kan ändå vara icke-neurotypisk)