Idag, den 2 april, är det världsautismdagen. Det är en årligen återkommande världsdag instiftad av FN för att sprida medvetenhet och kunskap om autism. För mig personligen är den dubbelt symbolisk, då det i dagarna också är precis ett år sedan jag genomgick min NPF-utredning, som ledde fram till en autismdiagnos.
Vad är poängen med att få en diagnos så sent i livet, när man uppenbarligen har klarat sig så långt, kanske tagit sig igenom en högskoleutbildning eller fem, lyckats skaffa jobb, partner, ha ett socialt liv och sköta sitt hushåll på egen hand? Jo, det finns alltid en anledning till att man får en diagnos, och anledningen är att man inte alls har “klarat sig” så bra som det kanske verkar. I många fall handlar det om att man, mer eller mindre omedvetet, har kämpat så hårt med att försöka smälta in och vara som alla andra att man till slut bränt ut sig helt. I mitt fall har det “bara” lett till psykisk ohälsa i ett par decennier, medan jag på eget initiativ har försökt att anpassa förutsättningarna för att få livet att fungera för mig. Att då få autismdiagnosen, och äntligen få svar på alla envisa och omöjliga frågor om varför livet är så svårt för just mig, varför jag aldrig hittar någon balans eller får ihop tillvaron när andra verkar klara det med mycket mer på agendan, det betyder enormt mycket!
Efter alla dessa år får jag ju nu möjligheten att förstå mig själv, mina reaktioner, mina begränsningar och behov lika väl som styrkor, och jag kan efter decennier av sökande hitta människor som förstår mina erfarenheter och pratar mitt språk. Jag kan också börja vara snällare mot mig själv, vara förstående och förlåtande när mina resurser faktiskt inte räcker till att göra allt det som jag alltid trott att jag borde kunna, och jag kan på allvar börja försöka skapa mig ett liv som är hållbart för mig.
Jag är oerhört tacksam över att jag tillhör de lyckligt lottade som alls fått en utredning, att jag under hela processen haft ett fantastiskt fint stöd från min sambo och familj, och att även andra omkring mig har visat intresse och förståelse när jag med stort engagemang har infodumpat autismfakta under de senaste två åren, sedan jag själv började grotta ner mig i ämnet. Hittills har jag inte mötts av annat än positiva tongångar, men jag har ändå full förståelse för att alla förmodligen inte ser hur stort detta är för mig.
Diagnosen ska ju på ett sätt inte förändra andras syn på mig egentligen, eftersom jag fortfarande är den person de lärt känna. Men samtidigt har jag ju gått och varit låtsas-neurotypiker hela livet, vilket betyder att även om jag kan det jag kan så är det inte säkert att jag fortsättningsvis kommer att vara förmögen att göra allt som jag en gång “klarat”. För det gjorde mig sjuk då, och nu när jag börjat avmaskera är det inte längre möjligt att pressa mig på det sätt jag gjorde då. På så vis förändrar min diagnos även något för andra, och det kan hända att jag hädanefter också kommer att visa sidor av mig själv som få tidigare har tillåtits att se.
För mig själv, däremot, har diagnosen definitivt förändrat allt. Jag ser inte bara mig själv i ett nytt ljus, utan även världen omkring mig, och ja, det mesta egentligen.
Det är därför jag nu skriver på den bok som jag nämnt några gånger i vaga ordalag. Det blir en återblick på mitt liv som odiagnostiserad autist, i ljuset av de nya insikter jag fått om varför jag gjort som jag gjort, upplevt vad jag upplevt och ja, varför jag var, och är, som jag är. Till min hjälp har jag över tre decenniers dagligt dagboksskrivande, ett antal bloggar och liknande, som är fulla av tecken på den autism som ingen då hade en tanke på.
Jag är fortfarande inte alls bekväm med att ta plats och se att just jag har något att komma med, för “alla vill ju skriva en bok”, “så många har redan gjort det/gör det bättre än jag/har viktigare historier att berätta” och “varför skulle någon vilja läsa det jag skriver?” och så vidare.
Men under min egen upptäcktsresa i mitt inre har jag haft ovärderlig hjälp av andra sent diagnostiserade autisters berättelser i form av böcker, vloggar och konton i sociala medier, och jag har förstått att även många andra ständigt söker efter fler personers erfarenheter. Det är ju så man äntligen kan få en chans att se att det man trodde var helt udda och obegripliga egenheter hos en själv faktiskt är vanliga drag och erfarenheter som många autister delar. Och samtidigt som jag åtminstone i någon mån känner igen mig i varenda autismberättelse jag tar del av är ju också varje individs historia unik. Så något eget ska jag väl ha att komma med.
Nu har dessutom så många personer oberoende av varandra sagt att jag borde skriva något (och om det är något jag genom livet ändå vant mig vid att lyda under är det “borden”) att jag tänker tolka dem bokstavligt, i sann autistisk anda! Lyckas jag få ihop den här boken hoppas jag att de faktiskt också menade vad de sa, och att jag har förmått motsvara förväntningarna. Men dit är det en bit.
Under tiden fortsätter jag att upptäcka mitt autentiska, autistiska jag, leta nya vägar genom livet och vänja mig vid att göra det öppet och i möjligaste mån avmaskerat, i förhoppning att fler ska få samma möjlighet som jag att äntligen få svar på de där gnagande frågorna som kan vara så svåra att ens formulera i ord så att någon hör en.
Liten ordförklaring
NPF: neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
Neurotypisk: som har den typ av hjärna som majoriteten har, en av “typisk” sort alltså
Allistisk: inte autistisk (men kan ändå vara icke-neurotypisk)