Så fort det blev april kastade jag mig in i den nya utmaningen som egentligen bara var en fortsättning på det jag nu redan var van vid. Skillnaden var dock att jag hade betat av en del parallella småprojekt och nu kände mig redo att ha bokredigeringen som huvudfokus. Och då blev det genast flera pass per dag och ofta flera gånger den tid som var det dagliga målet också.
Vad som överraskade mig då var en lite skrämmande känsla av att det verkade bli mer kvar att göra ju mer jag jobbade. Det kunde förstås inte stämma, men däremot blev det väl tydligare hur mycket jag hade att göra tack vare att jag lade mer tid på att hoppa omkring i mitt manus.
Faktum är att jag aldrig har jobbat med ett så omfattande textsjok på en och samma gång förut, och även om jag har en översiktlig lista över alla kapitelrubriker att navigera i är det svårt att få en rimlig föreställning om hur lång texten faktiskt är. Allt jag ser är ju de tecken som för stunden presenteras på min skärm.
Efter att ha fortsatt att flytta omkring stycken kors och tvärs genom texten, och dessutom nästan till min förtvivlan även skriva ännu mer nytt, kändes det emellanåt som ett projekt som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom. Inte för att jag hade tröttnat på något vis, nej, tvärtom hade jag fått ännu mer inspiration efter att ha outat boken för “hela världen”. Nu ville jag verkligen komma vidare lite fortare med den. Kanske var det en bidragande orsak till att det just började kännas som att jag inte skulle kunna ta mig igenom ens denna första redigeringsomgång. Arbetet verkade helt enkelt vara oändligt. Ja, jobbar man inte från början till slut med en text är den väl på sätt och vis också oändlig, eftersom det alltid finns mer att plocka med någonstans i den.
En vecka in i månaden blev det också för första gången lite svårare. Jag hade två större kapitel kvar som var särskilt svårhanterliga och där varken ordningen på underavsnitten eller innehållet i dem kändes givet på något sätt. Att det inte tog tvärstopp där har jag helt och hållet den dagliga utmaningen att tacka för. Det var så självklart att jag skulle fortsätta jobba med bokredigering varje dag att jag gjorde det även de dagar då det kändes omöjligt. Jag till och med konstaterade för mig själv att jodå, jag kommer att ta mig igenom det förr eller senare, för jag gör ju åtminstone lite åt det varje dag. Det var en trösterik tanke.
Själva Camp NaNoWriMo-målet (900 minuter) uppnådde jag, trots vad som kändes som en svacka kombinerat med ont om tid att ägna åt projektet, redan den 14 april.
Totalt fick jag ihop 2075 minuter bokredigering under april månad, det vill säga i snitt lite över en timme om dagen. Det kan låta lite när nu detta skulle vara mitt huvudfokus, men det är förmodligen klart mer än det skulle ha blivit utan den motiverande utmaningen.
Precis lagom till månadens slut blev jag också klar med den första stora genomgången av manuset. Nu har jag äntligen en sammanhängande text och är redo för ett gäng större strykningar följt av mer finlir och fokus på kvalitet i stället för kvantitet. Dessutom tänker jag testa att ta en paus från utmaningar som innebär dagliga mål. Jag vill absolut fortsätta att ha för vana att jobba med boken så ofta jag kan, vilket jag hoppas blir de flesta dagar ändå, men utan minimimål och därmed utan att det gör något om jag någon dag i veckan prioriterar andra projekt eller rentav tar någon dag ledigt för att jobba i trädgården och liknande.
