Kategori: Joxebloggen

Eftersom skrivutmaningen NaNoWriMo var så givande förra året hade jag redan i augusti bestämt mig för att ägna november åt att delta i den även i år. (Läs tidigare inlägg om mitt NaNo-äventyr här.)

Redan dag 2 av de 30 bestämde jag mig dock för att inte satsa på kvantitetsmål över huvud taget, eftersom jag visste att allt annat jag också hade på gång skulle stressa mig och ställa till problem med beslutsfattande och prioriteringar. Allra först hade jag faktiskt tänkt försöka uppnå 1667 ord varje dag, vilket är det genomsnittliga antal ord som behövs för att nå totalmålet 50000 ord under månaden. Det skulle även ge mig det i mina ögon mest svåruppnåeliga av alla de små virtuella belöningsmärken man kan samla på sig under utmaningen. När jag tog mitt förnuft tillfånga insåg jag ändå att det klarade jag ju inte ens förra året när jag trots allt skrev en bit över 50000 ord totalt.

Den här gången var förutsättningarna annorlunda, med en massa annat att göra parallellt med skrivandet, så för att inte helt behöva ge upp det roliga jag sett fram emot beslutade jag mig för att ha som huvudsakligt mål att i stället skriva något litet varje dag. På så sätt skulle jag i alla fall fortfarande ha möjligheten att nå målet att ha rapporterat in något varje dag under utmaningen. Detta nya mål skulle frigöra tid och ge mig möjlighet att återgå till att redigera klart den första boken, och helst också ta itu med allt annat som rörde den fortsatta processen den.

Skrivandet gick sedan rätt trögt och jag var ganska oinspirerad, men jag höll disciplinerat fast i vanan att skriva lite varje dag. Den plötsliga peaken i antal ord som syns den 16:e berodde inte på ett plötsligt idéflöde utan bara på att jag bestämde mig för att slå ihop det idédokument där jag skrev mer lösryckta textavsnitt med det manusdokument där jag försökt att bara skriva löpande text i hela kapitel. När nu själva idén med skrivutmaningen är att räkna totala antalet skrivna ord måste ju ändå alla tas med! På detta vis blev det också lättare att hålla koll på både totalsumman och ökningen dag för dag. För övrigt brydde jag mig fortfarande inte nämnvärt om resultatet.

Sista veckan fick jag dock en liten knäpp igen, när jag just släpat mig över 20000 skrivna ord och började se 25000 (och nästa lockande belöningsmärke) som ett nåbart slutmål. Om jag bara skrev 1000 ord om dagen skulle det vara lätt gjort! Men då blev det omedelbart så mycket press över det hela att jag mest bara satt och petade i texten jag redan skrivit och inte alls hade några idéer som drog igång mitt skrivande. Och den stora skillnaden mot förra årets bok, som jag kunde skriva så lätt och snabbt, var ju att jag då hade en klar bild av den i huvudet och att det fanns hur mycket stoff som helst att bara välja bland när jag satte mig med texten. Med den andra boken har jag fortfarande inte ens för egen del kommit fram till vad ”lösningen” är, så hur skulle jag kunna börja redogöra för den då? Givetvis blir det pressat att försöka tänka fram något sådant på kort tid.

Fokus låg som sagt samtidigt egentligen på att redigera den första boken så att den skulle bli redo att visas för ”min” redaktör (vilket jag hoppas kunna återkomma till senare, och helst inte alltför långt fram i tiden). I själva verket blev det dock nästan inget alls av den varan på ett bra tag igen, dels på grund av att jag tappade vanan för ett slag och genast blev lite rädd för manuset igen, dels på grund av att jag var mer eller mindre överväldigad av ”för mycket av allt hela tiden” för att ens hinna öppna dokumentet.

Min kreativitet och arbetstid lades under månaden i övrigt främst på videoproduktion, vilket i sig inte var fel, eftersom det numera kommit att bli ena halvan av min kärnverksamhet. Eller ska det rentav räknas som mitt huvudfokus? Jag började fundera på om jag vill se mig som, eller i alla fall jobba mot att bli, huvudsakligen youtuber med böcker som biprodukt, eller författare med Youtube som marknadsföringskanal — eller en perfekt symbios mellan de båda delarna? Jag som egentligen inte är gjord för att göra mer än en sak i taget! Samtidigt kan det ju vara ett bra upplägg, för sannolikheten att jag ska ha lust att jobba med åtminstone en av delarna varje dag är större än att jag ska ha motivation att nöta på med samma sak för jämnan. Hur som helst kändes det som en bra fråga att ställa mig och att ha i bakhuvudet, även om själva etiketten i sig inte har någon betydelse för mig, vad jag vet i alla fall. Den skulle förstås kunna påverka både min syn på mig själv, hur jag pratar om min kreativitet, hur jag framställer mig utåt och i förlängningen vilka möjligheter som dyker upp till vägar vidare.

Just nu blir det dock förmodligen lite paus för den andra boken. Visserligen har jag vanan inne att åtminstone öppna dokumentet regelbundet, så det kan bli svårare att återuppta arbetet senare, men just nu måste utmaningen få vara att våga mig in i det första manuset igen. Det är ju så nära! Ja, förutom att jag nu när en faktisk redaktör står och trampar i farstun börjar få lite panik, tycker att allt jag skrivit är uruselt och bara vill skriva om allt. Eller, vill och vill, jag önskar att jag magiskt kan få det att bli annorlunda redan som det är, antar jag.

Jag tyckte att det var misstänkt tyst angående NaNoWriMo. Trots att det gick fint att registrera sitt nya projekt för november och jag gjort det kom inga hurtiga påminnelsemejl från dem som det annars brukade göra. Och ingen tycktes prata om det alls längre. Jag som sett fram emot den här dagen så mycket började bli osäker. Det kändes som om alltihop bara var min egen fantasi. Fanns inte den här gemensamma utmaningen längre?

När jag började kolla upp saken via hashtags på sociala medier blev jag varse någon form av missnöje och uppror hos tidigare deltagare som jag inte alls hört talas om innan. Tydligen ska organisationen nu bojkottas på grund av att de godkänner AI. Jag kan förstå problemet i sak, eftersom det är samma fråga som gäller alla konstnärliga och skapande verksamheter som jag skulle kunna tänkas ägna mig åt, det vill säga att AI hotar att ta över och göra möjligheterna att tjäna sitt levebröd som kreativ än mindre. Och att tillåta AI-genererade textmassor för en skrivutmaning som går ut på att producera mängd snarare än kvalitet, ja, det verkar ju bara dumt.

Samtidigt deltar man väl i en skrivutmaning för sin egen skull? För att man vill skriva? Och systemet med att rapportera in resultatet har ju alltid ändå byggt på förtroende. Att ”vinna” NaNoWriMo är lätt, det är bara att uppge att man skrivit 50000 ord! Så om man är ärlig eller ej har egentligen ingenting alls med AI att göra. Och hur många av månadens skrivprojekt som resulterar i faktiska, utgivna böcker, och om AI har en chans att hota den lilla andel skrivna verk som är tillräckligt bra för att bli utgivna och lästa, det är väl en helt annan fråga som jag inte tänker ägna mitt fokus åt just nu.

Så även om detta (och inte minst frånvaron av de där peppmejlen som tidigare känts närapå kvävande) dämpade min entusiasm och nu gör mig smått generad över att jag talat vitt och brett om NaNoWriMo inför denna omgång, så använder jag ju bara deras namn och idé som anledning att komma igång och skriva något som jag ändå skulle skriva. Det förändrar egentligen ingenting för mig, men visst, jag kan väl sluta nämna själva organisationen då.

Det känns inte alls som jag hade tänkt mig när jag gick och väntade på den här dagen, men nu börjar jag skriva den där boken i alla fall!

I morgon är det obegripligt nog redan november igen, och sedan förra året betyder det NaNoWriMo! (Alla inlägg jag skrivit om detta finns under etiketten NaNoWriMo.) Det var så roligt att ta mig an denna skrivutmaning förra året, och verktyget har fortsatt att vara en god hjälp under året som gått med bokskrivande och redigering, så jag är riktigt taggad på att kasta mig över samma utmaning även i år.

Inför september satte jag upp en plan som innebar att jag skulle ägna de två månader jag hade fram till november åt att redigera min första bok tills jag hade ett färdigt råmanus att äntligen låta någon annan läsa. Det kändes lagom, för så fasligt långt kvar till den punkten var det väl inte, och en liten deadline kunde nog hjälpa till med farthållningen utan att bli alltför stressande. Sedan skulle det passa perfekt att inleda nästa bokprojekt medan jag inte kunde göra så mycket åt det första.

Jag har sedan länge flera ytterligare bokidéer, varav den jag tänkt satsa på nu känns lika självklar och redo att skrivas ned som den första var när jag tvärt påbörjade det projektet. Förutsättningarna är dock lite annorlunda i år. Dels gick det så lätt med den första boken för att jag hade så oerhört mycket material i huvudet att bara ösa ur mig, så att komma upp i 50000 ord på en månad handlade bara om att få tid att faktiskt skriva dem, medan den andra boken kommer att kräva betydligt mer tänkande för att innehållet ska kunna börja ta form. Dels har jag nu egentligen lite för mycket annat på gång för att jag ska kunna ge mig själv samma sköna skrivfokus som jag hade förra året.

Att jag inte lyckades med målsättningen att redigera färdigt den första boken så långt jag tänkt mig fram till nu gör förstås inte osäkerheten mindre. Det går fortfarande relativt lätt när jag väl får tillfälle att sätta mig med manuset, även om det nu huvudsakligen är de mer envisa och svåravgjorda frågorna och detaljpillande småbesluten kvar. Men när det ständigt händer så mycket annat omkring mig som tvingar mig att sätta boken längst ner på priolistan, ja, då står ju denna uppgift fortfarande kvar där, och pockar på uppmärksamhet samtidigt som jag alltså tänkt påbörja nästa skrivutmaning. Och samtidigt som allt det där andra lika oförtrutet drar i mig dag efter dag då.

Så jag tvekar lite. Jag har varit så totalt inställd på att den 1 november äntligen få börja skriva på den andra boken, men är det egentligen så smart? Vad händer om jag inte alls hinner jobba särskilt mycket med den under månaden? Man kan ju förstås alltid hävda att något såklart är bättre än inget, men är det fortfarande bättre att påbörja detta nu om det samtidigt innebär ett grovt missat mål?

Det är ju inte bara totalmålet 50000 ord som gjorde utmaningen så rolig och perfekt för mig förra året, utan även att hela vägen dit är spelifierad. Man får små duktighetsmärken för att rapportera in framsteg i skrivprocessen två dagar i följd, tre dagar i följd, sju dagar i följd, fjorton dagar i följd, upp till varenda dag under hela månaden, och även för sådant som att uppnå snittmålet för en enskild dag (1667 ord) varje dag under utmaningen. Strävar man efter att klara av sådant (vilket blir så otroligt lockande när man väl påbörjat en serie av framgångsrika dagar!) kan man ju inte heller med gott samvete skriva större mängder då och då, även om man totalt når upp till slutmålet på så sätt. Om man inte småfuskar och bara rapporterar in minsta möjliga antal ord och håller inne med resten för att sedan pytsa ut dem efter hand, förstås. Eller, ja, inget är väl egentligen fusk om man bara använder utmaningen som skrivsällskap och hjälp på traven. Allt som gör att boken blir skriven, om det så är under november eller under de kommande femton åren, måste ju räknas som positivt, antar jag.

Men kommer det att stressa mig och riskera att göra mig besviken om jag ger mig på det just nu? Det kan jag fortfarande inte försäkra mig själv om att det inte riskerar att göra.

Så fort det blev april kastade jag mig in i den nya utmaningen som egentligen bara var en fortsättning på det jag nu redan var van vid. Skillnaden var dock att jag hade betat av en del parallella småprojekt och nu kände mig redo att ha bokredigeringen som huvudfokus. Och då blev det genast flera pass per dag och ofta flera gånger den tid som var det dagliga målet också.

Vad som överraskade mig då var en lite skrämmande känsla av att det verkade bli mer kvar att göra ju mer jag jobbade. Det kunde förstås inte stämma, men däremot blev det väl tydligare hur mycket jag hade att göra tack vare att jag lade mer tid på att hoppa omkring i mitt manus.

Faktum är att jag aldrig har jobbat med ett så omfattande textsjok på en och samma gång förut, och även om jag har en översiktlig lista över alla kapitelrubriker att navigera i är det svårt att få en rimlig föreställning om hur lång texten faktiskt är. Allt jag ser är ju de tecken som för stunden presenteras på min skärm.

Efter att ha fortsatt att flytta omkring stycken kors och tvärs genom texten, och dessutom nästan till min förtvivlan även skriva ännu mer nytt, kändes det emellanåt som ett projekt som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom. Inte för att jag hade tröttnat på något vis, nej, tvärtom hade jag fått ännu mer inspiration efter att ha outat boken för ”hela världen”. Nu ville jag verkligen komma vidare lite fortare med den. Kanske var det en bidragande orsak till att det just började kännas som att jag inte skulle kunna ta mig igenom ens denna första redigeringsomgång. Arbetet verkade helt enkelt vara oändligt. Ja, jobbar man inte från början till slut med en text är den väl på sätt och vis också oändlig, eftersom det alltid finns mer att plocka med någonstans i den.

En vecka in i månaden blev det också för första gången lite svårare. Jag hade två större kapitel kvar som var särskilt svårhanterliga och där varken ordningen på underavsnitten eller innehållet i dem kändes givet på något sätt. Att det inte tog tvärstopp där har jag helt och hållet den dagliga utmaningen att tacka för. Det var så självklart att jag skulle fortsätta jobba med bokredigering varje dag att jag gjorde det även de dagar då det kändes omöjligt. Jag till och med konstaterade för mig själv att jodå, jag kommer att ta mig igenom det förr eller senare, för jag gör ju åtminstone lite åt det varje dag. Det var en trösterik tanke.

Själva Camp NaNoWriMo-målet (900 minuter) uppnådde jag, trots vad som kändes som en svacka kombinerat med ont om tid att ägna åt projektet, redan den 14 april.

Totalt fick jag ihop 2075 minuter bokredigering under april månad, det vill säga i snitt lite över en timme om dagen. Det kan låta lite när nu detta skulle vara mitt huvudfokus, men det är förmodligen klart mer än det skulle ha blivit utan den motiverande utmaningen.

Precis lagom till månadens slut blev jag också klar med den första stora genomgången av manuset. Nu har jag äntligen en sammanhängande text och är redo för ett gäng större strykningar följt av mer finlir och fokus på kvalitet i stället för kvantitet. Dessutom tänker jag testa att ta en paus från utmaningar som innebär dagliga mål. Jag vill absolut fortsätta att ha för vana att jobba med boken så ofta jag kan, vilket jag hoppas blir de flesta dagar ändå, men utan minimimål och därmed utan att det gör något om jag någon dag i veckan prioriterar andra projekt eller rentav tar någon dag ledigt för att jobba i trädgården och liknande.