Min egen “NaNoFinMo” — skrivutmaningen fortsätter

Jag har fortsatt att skriva på boken efter novembers 50000-ordsutmaning. I december tog jag det medvetet lugnare för att ta igen annat som fått vänta, och inte minst blev det mycket skrivande i form av sociala kontakter i textform. Men jag hann också med att sno ihop en helt annan berättelse. Den var ursprungligen tänkt som min del av ett planerat gemensamt projekt med sambon (i Dubbelanka) som sedan lagts på is, men nu finns åtminstone något att jobba vidare på om vi skulle välja att göra något mer av den idén så småningom. Annars får vi se om jag på något sätt kan dela med mig av berättelsen någon gång.

Men till och med när jag inte hade som målsättning att hinna skriva på boken blev det rätt många helt spontana små tillägg till det manuset även under denna period. Så jag behövde inte tappa taget om bokskrivandet, och verkligen inte om vanan att skriva varje dag heller! Det är ytterligare en positiv överraskning för mig, efter så många års uppehåll från skrivandet medan jag inte tyckt att det varit särskilt lockande alls.

Med uppehåll menar jag ändå inte att jag inte skrivit, för jag har verkligen ständigt skrivit massor i alla möjliga format i vardagen. Däremot inte särskilt ofta kreativt eller med några ambitioner om kvalitet. Antagligen berodde det på mitt synnerligen språkfokuserade lönearbete, för det gjorde att jag inte heller var intresserad av att läsa böcker eller skapa annat som hade med text, språk och bokstäver att göra på fritiden. Men efter ett års bortkoppling av de arbetsuppgifterna verkar den språkliga delen av mitt kreativa centrum ha vilat upp sig och hjärnan är redo att vältra sig i ord igen.

Risken finns förstås att det är en fas, precis som det brukar vara med alla mina andra kreativa uttryckssätt, men jag hoppas inte det (inte bara för att jag vill få den där boken klar) och är inte jätteorolig för att det ska vara så heller. Men mer om detta i ett senare inlägg.

Eftersom det gått så bra att skriva medan jag hade NaNoWriMo-rapporteringen som sporre varje dag bestämde jag mig i januari för att sätta upp en egen liten kompletterande utmaning för att fylla på med de avsnitt jag ännu inte hunnit skriva. Jag valde det redan påhittade namnet NaNoFinMo (National Novel Finishing Month). Den här gången tänkte jag inte ägna mig enbart åt skrivandet, så jag satte medvetet målet lågt, och gav mig ända till februari månads utgång för att skriva de 20000 ord jag dragit till med.

Skulle det kunna bli så mycket till? Jahadå! Det var inga problem. Idéerna fortsatte att strömma till i samma obegripligt höga tempo som under hösten. Det verkade inte spela någon roll att jag redan skrivit så mycket, för det fanns alltid mer att lägga till. Redan efter 17 dagars skrivande nådde jag det nya ordmålet.

Resultatet av min egen lilla NaNoFinMo-utmaning .

Skrivtempot hade fortfarande inte på något vis mattats av. Men efter ytterligare ett par dagars skrivande bestämde jag mig ändå för att justera inriktningen en aning.

Det fanns (och finns, kan jag väl avslöja) fortfarande stycken som jag bara hunnit skriva i stolpform, så egentligen hade jag inte skrivit riktigt så “klart” som jag tänkt innan jag började gå in djupare på det som redan stod där. Men nu var det nog ändå dags att dra igång ett redigeringsmål (“NaNoEdMo” fick det väl bli då, med “Ed” för “editing”). Eftersom jag fortfarande vill ge mig utrymme att, åtminstone teoretiskt, göra annat också har jag bestämt mig för att lägga snittmålet på 30 minuter om dagen.

Ja, jo, det visade sig ju att den senaste utmaningen blev alltför lätt, men jag gillar också att ligga över kurvan i min fina lilla statistik på NaNo. Och det är skönt att få vara en positiv överraskning om så bara för sig själv, för det är ingen risk att jag börjar räkna med att lyckas. Jag är fortfarande inställd på att köra fast, tröttna, drabbas av oväntade motgångar eller helt hindras att jobba, så varje dag det går framåt är bara en ny seger!

En viss vånda kände jag ändå inför att börja redigera den här textmassan. Det som från början var en tydlig struktur har dessvärre fyllts på lite hipp som happ med lösa stycken när jag fått idéer som hastigt måste antecknas. Rätt många saker jag skriver om hänger också så tätt samman att det verkligen inte finns någon given ordning att presentera dem i, utan helst skulle jag behöva kunna skriva i form av en mind-map, eller en typ sjudimensionell text, finns det?

Och det går dessutom fortfarande så oerhört lätt att lägga till mer! Vissa dagar skriver jag betydligt mer helt nytt än bearbetar och skriver om det redan befintliga. Jag vågar inte ens nämna hur många ord jag i själva verket är uppe i just nu. Men jag försvarar mig med att det är bra att ha att ta av när jag börjar stryka allt som inte håller måttet.

Kommer det verkligen ens att komma en naturlig avmattning i tillflödet av idéer? Än så länge verkar det ju inte så. Hur vet jag då när det är dags att “dra repet”? Att jag inte förrän nu har tänkt på en viss sak jag vill ha med behöver ju inte betyda att den inte är betydelsefull nog för att bidra till bokens värde som helhet.

Än så länge fungerar åtminstone min skrivstrategi utmärkt. Jag försöker skriva direkt när idéerna kommer, eftersom de är färskvara i det avseendet att jag inte ids ta itu med korta anteckningar om de blir liggande för länge. Har jag inte möjlighet att skriva omedelbart antecknar jag så mycket jag hinner, och brukar i allmänhet kunna skriva ordentligt senare samma dag, medan jag fortfarande har orden i huvudet. Detta kombinerar jag med att andra gånger sätta mig med avsikt att skriva när jag har tid helt enkelt, ja, mer som att jobba då. Och faktiskt är jag ofta snabbt igång och får en hel del gjort varje litet pass, precis som i början.

Jag är lika förundrad över detta än.

Varför blogg?

Jag fick frågan varför jag fått för mig att börja blogga över huvud taget nu? Tja, varför inte? Ur mitt perspektiv borde nog frågan snarare vara varför jag inte bloggat på så många år.

Utan att överdriva kan jag säga att jag haft minst ett dussin bloggar sedan starten 2005. De allra flesta både startades och lades ner under några intensiva år där under den gyllene blogg-eran på 00-talet. Det var allt från samlarbloggar med extremt smala teman till mer allmänna vardagsbloggar där jag skrev om vadhelst jag kom att tänka på eller var med om, en del var hemliga och enormt utlämnande, andra publika och i form av rapporter till familj och vänner. Några enstaka ligger fortfarande kvar, öppna men orörda sedan många år.

Vissa bloggar startade jag förmodligen främst för att jag gick igång på någon idé, eller för att det var så kul att “inreda” dem, särskilt för att det på den tiden betydde att jag var tvungen att faktiskt lära mig en del kodande, då de färdiga mallarna var rätt begränsade och inte tillät så många personliga val.

Så jag vill se det som att alla mina bloggar hade sina poänger, hur kortlivade de än må ha varit. Och jag kan tänka tillbaka på dem med värme. En viss nostalgi också, så är det säkert, men inte på så sätt att de någonsin egentligen har blivit otidsenliga för min del.

För jag är väldigt förtjust i text (vilket för övrigt är lite extra intressant då jag nyligen blivit varse att jag ändå faktiskt tänker främst i bilder). Av alla kreativa uttryckssätt jag prövat på har det alltid varit klart lättast för mig att producera saker i form av text.

Jag vill också fortfarande helst läsa exempelvis mina nyheter, för att kunna ta in informationen på mina villkor. Det innebär både att ögna fort när jag inte vet om jag egentligen är så intresserad eller är berörd av nyheten (det gör mig galen att behöva se ett pladdrigt 2-minutersinslag på webb-tv bara för att inse att det inte ledde fram till mer än vad rubriken redan avslöjat), och att läsa noga och kunna gå tillbaka i texten när det är något jag faktiskt vill veta och på allvar ta till mig.

Jag är också en av de (känns det som) sista som fortfarande föredrar att läsa mina böcker med ögonen och inte med öronen, och faktum är att jag inte ens riktigt kan ta till mig text på det senare sättet. Jag behöver hålla ögonen på orden för att förstå vad jag hör, och för att inte tappa fokus och omedelbart börja tänka på annat. Så att lyssna samtidigt som jag ägnar mig åt andra sysslor, så som alla ständigt “tipsar” om (det är klart att jag kan räkna ut själv att det är så de flesta gör), fungerar bara under ytterst snävt begränsade omständigheter, som när jag diskar (vilket jag inte gör längre), stryker (samma där) eller nåltovar (vilket jag gör för sällan och för oregelbundet för att det ska vara lönt att börja lyssna till något ändå). När jag är utomhus vill jag ha det tyst, eller, om jag är i trafiken, vara närvarande och uppmärksam på min omgivning. Och förresten var det ju det där med att jag hela tiden vill gå tillbaka till något jag läste tidigare, men även ha en översiktlig bild av var jag befinner mig i boken med mera.

Det gör också att poddar och pratradio i allmänhet går bort, och dylikt har jag inte för ett ögonblick haft en tanke på att försöka producera själv. Skönt på något vis ändå, att det finns åtminstone en grej som jag inte känner att jag bara måste testa!

Sedan länge har sociala medier lämnat mig på efterkälken genom att de tvingat fram mer och mer bildmaterial, från att det först var helt okej och normalt med allt från korta statusuppdateringar till faktiskt rentav funktionen “anteckningar” på Facebook, till att inlägg i det närmaste blev osynliga i flödet om de inte ackompanjerades av en bild. Jag övergick till Instagram som min primära plattform, och fokuserade där ursprungligen på trevliga känslor genom att följa dels fina bilder, dels bra bildtexter. När Instagram valde att dölja större delen av bildtexterna tog jag det som en krigshandling, och det var ändå långt ifrån slutet på den utvecklingen.

Frustrationen växer ytterligare nu när sociala medier gått från stillbilder, som jag ändå kan njuta av i min takt och i den dos jag är bekväm med att ta till mig, till att nästan bara kretsa kring rörlig bild. Dessutom ska allt tydligen helst vara musiksatt, så jag kan inte heller titta på folks småklipp i “händelser”, utan måste snabbt svepa vidare för att undkomma alla ljud.

Ändå, lika överraskande för mig själv som förmodligen för alla andra, gav jag mig på att försöka skapa även på Youtube. Det har väl ett tag ansetts vara sättet som man ännu faktiskt kan nå ut på, men det tar också en vansinnig tid och kraft att komma någon vart med, särskilt när man som jag måste lära sig precis allt från grunden. Bara en sådan sak som att komma ihåg att använda filmfunktionen i kameran …

Skriver jag kan jag åtminstone nästan hålla jämna steg med idéerna och komma framåt i en takt som är märkbar.

Så ja, jag är en dinosaurie när det kommer till sociala medier. Ändå har jag testat i princip alla, ständigt i hopp om att det ska passa mig bättre denna gång. När Threads blev tillgängligt i Sverige halkade jag även in där, trots att jag någon timme innan jag registrerade mitt konto högt deklarerat att jag inte orkade med fler sociala medier. I synnerhet inte mikrobloggar, för trots upprepade försök hade jag aldrig fått ut något av Twitter, och hade extremt svårt att hitta den där gemenskapen som andra tycktes ha, med faktisk tvåvägskommunikation. Jag blev dock samtidigt på allvar lockad av att det rörde sig om en ny plattform som faktiskt tillät mig att posta inlägg med enbart text. Strax insåg jag dock att den känsla som främst väcktes var en längtan tillbaka till riktiga, ordentliga bloggar, fulla med text och utformade precis enligt de regler jag själv ville följa eller låta bli att följa.

Även om jag testat alla sorters sociala medier och varit mer eller mindre aktiv på de flesta, gör jag aldrig som man “ska” för att lyckas. Jag postar det jag själv tycker om, hakar inte på trender som kan leda till att fler följare hittar en, glömmer att uppmärksamma gemensamma kulturella höjdpunkter och har heller aldrig varit bra på att publicera nytt innehåll regelbundet.

Men så är jag ju heller inte som de flesta andra (jag lär jag få anledning att återkomma till det framöver, men det borde väl vara uppenbart redan), så även om jag hade följt alla rekommendationer om publiceringsscheman, stilrena färgskalor och hur man väcker engagemang, skulle det inte göra mig ett dugg mer framgångsrik. Därför gör jag som det råkar falla sig här nu och tröstar mig med att jag inte direkt har något att förlora.

Man ska inte göra sig beroende av de stora plattformarna och algoritmgudarna, särskilt som många hänger ihop. Det gör en extra sårbar om något händer som slår ut flera arenor på samma gång. En egen sajt är därför ett minimum, och när den nu redan finns är en blogg på denna ju också fullt naturlig. Att jag här inte kan dra nytta av en gemensam portals fördelar känns som en mindre skillnad i dagens läge, när nu sociala medier knappt gör en synlig ens för de befintliga följarna längre.

Visst, man kan väl fråga sig om jag har ett tillräckligt tydligt syfte med denna blogg, men spelar det någon roll? Det blir ju ändå bara som det blir, jag menar, så som jag känner för att göra. Och det måste alltid tillåtas att variera över tid, annars håller det garanterat inte särskilt länge. Men behovet av att dela med mig av diverse som är aktuellt i mitt huvud och min verkstad är fortfarande lika stort som det alltid varit.

Så då kör jag väl bara då! Står du ut med de otydliga och förmodligen föränderliga premisserna (och ett överdrivet bruk av parenteser) är du mer än välkommen att hänga här med mig. Kommentarer i välvillig anda och vänlig ton är också alltid välkomna. Den första du postar kommer dock att behöva godkännas av mig innan den syns på sidan.

NaNoWriMo 2023 — min första skrivutmaning!

Efter att ha ägnat oktober åt intensiv nåltovning som deltagande i en konstutmaning hade jag sett framför mig en betydligt lugnare tid resten av hösten. Men den första november blev jag varse NaNoWriMo (National Novel Writing Month), som just under november månad varje år arrangerar utmaningen att skriva en bok på minst 50000 ord. Det passade bara så perfekt!

Jag hade nämligen gått och nästan trånande tjatat om att jag ville börja skriva på min bok ett tag, en bok som jag redan hade en klar bild av och hade skissat upp strukturen till. Jag hade dock känt att jag borde prioritera annat, så boken hade hela tiden stått längst ner på listan. Därför kändes NaNoWriMo som en supervälriktad spark i baken, och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen. Allt annat icke tidskritiskt fick vänta.

Och det är ju trots allt rätt lätt att göra så när det handlar om en avgränsad tid så där. Det känns rimligt att ta igen det andra senare. Det som förvånade mig mest var hur lätt det faktiskt också var att skrapa ihop de där vansinniga 50000 orden, för även om jag är en obotlig ordslösare brukar jag ha så enormt svårt att komma igång när skriva faktiskt är vad jag har tänkt, förväntas eller ska göra. Men nu blev det rentav så att jag tog varje liten ledig stund på dagarna till skrivande, och så även när jag redan uppnått dagens mål och “förtjänat” att slappa, eller när det var lite motigt.

Jag tog också tillfället i akt att lära mig mer om min egen kreativitet och vad som fungerade för att få mig att lyckas genomföra det jag ville göra.

Några upptäckter om mig själv och mitt skrivande under NaNoWriMo 2023:

1. Det gick oväntat bra att fortsätta skriva troget varje dag, även sedan de första intensiva idéstormarna mojnat och jag inte längre sprang för att anteckna saker som spontant kom till mig. När jag väl satte mig med avsikten att skriva behövde jag bara börja ögna igenom dokumentet för att hitta något att genast spinna vidare på.

2. Det var oerhört nyttigt för produktiviteten och skaparlusten att fokusera på kvantitet framför kvalitet under en hel månad. Varje skrivpass avslutades med en snabb ordräkning och sedan inte minsta lilla genomgång av innehållet i det jag skrivit. Vetskapen om att det skulle komma att bli mycket redigeringsarbete sedan fick hålla sig i bakgrunden så länge jag hade dagar kvar på NaNo-skrivandet. För då var det tillåtet att bara ösa ur mig text, vilket ju faktiskt är något jag kan!

3. Även när det vissa gånger kändes motigt att sätta igång och skriva gjorde jag det ändå, märkligt nog av ren beslutsamhet och genom att helt enkelt titta i den text jag redan hade skrivit. Ibland krävdes lite kort slöhäng först, men jag fastnade inte i det som så många gånger förr.

4. Kvantitetsmål, dagliga inrapporteringar, statistik och duktighetsmärken fungerar absolut motiverande! Livet är ett spel …

5. Att lyssna på kroppen fungerar bättre än väntat. Ibland behöver jag helt enkelt göra något annat först, men jag försöker då vara noga med att inte vara kritisk och hård mot mig själv, utan att lyssna till stundens behov, varva aktiviteter, ta pauser och se till att göra allt som jag mår bra av också. Och det har faktiskt ändå så gott som alltid blivit något skrivet sedan.

6. Flera korta skrivpass om dagen gick oväntat nog utmärkt, trots att det betyder att jag måste komma igång igen och igen! Och det har förmodligen fått mig att skriva betydligt mer än om jag bara väntat på tillfällen till minst timslånga sittningar. Som bonus är det även bättre för kroppen att inte sitta för länge åt gången. Variation är mitt nya rättesnöre!

7. Jag har många gånger valt att skriva en stund extra på kvällen, till och med när jag legat i fas mängdmässigt, redan fått mycket gjort under dagen och kanske inte ens har varit särskilt taggad. Det kan ha funnits annat som hade varit lättare att sätta igång med eller välja för att det var roligare för stunden, men jag har ändå vetat att skrivandet var i linje med mitt övergripande mål under månaden (att skriva så mycket som möjligt) och därför prioriterat det många gånger. Det var en ny upplevelse och kanske därför den mest överraskande upptäckten.

Om jag kan skriva så här mycket på bara i snitt kanske 2-3 timmar om dagen, tänk vad jag skulle ha kunnat producera om jag vore en person som klarade att jobba heltid med detta! Fast jag tror å andra sidan inte att jag skulle skriva lika intensivt alla de timmarna som jag nu gjort de stunder jag faktiskt valde att skriva. Det är viktigt att ge kroppen och hjärnan bränsle mellan passen också.

Mitt resultat efter NaNoWriMo, 30 november 2023.

Fortsättning följer (ja, faktiskt!).