Då jag fokuserar på annat skapande för närvarande och förmodligen för ett tag framöver har jag bestämt mig för att rensa upp lite i webbutiken. Digitala produkter och nåltovningsformar kommer att finnas kvar, men resten blir det nu en sista chans att sno åt sig, dessutom till nedsatt pris. Dessa produkter finns kvar i butiken som längst till och med söndagen den 29 september, så passa på!
Joxebloggen
Liten sociala medier-livskris
Jag brukar normalt inte ryckas med så mycket i diskussionerna om olika sociala medier, vilken plattform som gäller för stunden och vilka upprörande förändringar som är aktuella (upprörs av själva förändringarna gör jag dock definitvt!). Men på sistone har jag kommit på mig själv med att allt oftare känna någon form av uppgivenhet när det kommer till min egen relation till sociala medier.
Det har ingenting med beroende och ett behov av att minska skärmtiden och intrycken att göra, även om det egentligen ändå skulle vara skönt, eftersom mycket av det jag ser i mina flöden gör mig illa till mods på ett eller annat sätt, eller bara stjäl energi, helt enkelt.
Nej, det har snarare att göra med att det känns som att jag inte har något val. Som småföretagare, och dessutom en person inom kreativ verksamhet, är det nästan otänkbart att inte vara aktiv i sociala medier. Samtidigt har det blivit allt svårare att ens nå ut till de följare man redan har, än värre att hitta fram till en ny publik. Tanken är väl att man ska tvingas betala för att synas, men det fungerade inte ens tidigare, enligt min erfarenhet, så det har jag inte för avsikt att ge mig in på igen. Men numera finns det ändå nästan inget annat sätt att synas, få och hålla kontakt med kunder och vara delaktig i sitt nätverk än att ha en närvaro i sociala medier.
Var ska jag ens vara nuförtiden? Som de flesta andra har jag genom åren testat många olika plattformar, i olika faser varit aktiv på dem i varierande grad, följt med strömmar, hängt kvar, försökt att vara konsekvent men ändå ständigt testa nytt för att hänga med i de konstant föränderliga villkoren. Och min upplevelse är väl mest att det, trots den tekniska utvecklingen och allt mer avancerade appar, bara blir allt mer användarfientligt att skapa och publicera inlägg.
Jag gillar dock fortfarande idén som alltid har lockat mig: att kunna dela med mig av mitt aktuella till många personer på en gång och slippa berätta samma sak om och om igen (fast det håller inte längre, då folk ändå inte kollar eller får se ens inlägg i flödet utan skriver och frågar personligen ändå), att kunna vara hyfsat uppdaterad med bekantas liv även när vi inte hörs så ofta (fungerar inte heller längre, då nästan ingen postar något) och inte minst möjligheten att dela intressanta saker med sin umgängeskrets utan att för den skull behöva pracka på enskilda personer länkar och oönskade tips (jag har själv mycket svårt att hantera sådant när jag får det frekvent, särskilt från personer som egentligen inte känner mig, och jag kände länge ett krav på mig att läsa alla artiklar, kolla alla länkar, kommentera alla tips jag fick, trots att de inte alls berörde mig egentligen).
Facebook har jag varit trött på länge. Där skulle jag kunna tänka mig att bara ha kvar mitt privata konto mest som en adressbok, med möjligheten att hålla kontakt med bekanta, ta del av angelägna gruppers diskussioner och ibland kolla upp någon person eller sida. På grund av att jag har ett företag känner jag mig ändå tvungen att också ha en företagssida, dels för att det är via Facebook som företagsverktyget finns, det som ska göra det enkelt att sköta det administrativa, schemalägga inlägg och dubbelposta på flera plattformar och sidor, men som i praktiken bjudit på alldeles för mycket strul och frustration, och många gånger slutat med att jag ändå tvingats göra jobbet två eller rentav ännu fler gånger för att lyckas posta det jag vill så som jag har tänkt mig det.
Instagram har jag alltid trivts bäst med, dels för att jag upplevt det som en mer vänligt sinnad miljö där jag kunnat välja att följa konton som erbjudit fina bilder och genuint positiva upplevelser. Med tiden har det dock kommit att handla allt mer om rörlig bild, vilket är något jag själv varken vill lägga tid på att titta på eller skapa, så då blir vrån där sådana som jag uppehåller oss allt trängre med tiden. När det nu ryktas om att till och med ens profilsida helt kommer att förlora den kvadratiska grund som alltid styrt mitt bildskapande på denna plattform tappar jag sugen än mer.
Samtidigt har jag inte varit särskilt aktiv sedan jag bytte inriktning på min kreativa verksamhet. För närvarande har jag sällan något att visa upp i bildväg. När nu allt ändå förväntas vara i videoformat kan man lika gärna förflytta sig helt till Youtube, vilket mer eller mindre är vad jag kommit att göra. Mitt nya fokus på min Youtube-kanal och boken jag skriver är dock betydligt mer personligt än Joxe Stilfigurer, så jag har övervägt att skaffa ett separat konto på Instagram för att kunna posta uppdateringar om denna verksamhet någonstans. Men tanken med det skulle ju i så fall vara att dra publik till Youtube och den kommande boken, och om ändå ingen upptäcker en på Instagram är det förstås ingen poäng med det heller. Och främst skulle väl detta Instagram-konto ändå skapas för att möjliggöra en kanal ut på Threads.
Threads är i teorin den typ av socialt medium som borde passa mig bäst. Där slipper jag helt lägga något krut på att ackompanjera mina tankar med bilder, rörliga eller stillastående. Men av någon anledning har jag aldrig lyckats komma överens med mikrobloggar, och inte bara för att jag företrädesvis skriver långt (uppenbarligen!), utan även för att dessa plattformar påminner mig om de sämsta sidorna av verklighetens sociala liv. Jag hittar helt enkelt aldrig in i gemenskapen. Det tycks sällan finnas några som tänker som jag, som jag vill följa eller som vill följa mig där. Och jag upplever mest att jag ser folk antingen slänga ur sig enkla frågor som hade kunnat besvaras med en snabb nätsökning (antagligen för att väcka engagemang?) eller ger uttryck för illa dolda trångsynta och dömande kommentarer om andra människors egenskaper och val. Så hur länge skulle jag ens vara motiverad att försöka? Förmodligen skulle det vara bortslösad energi att dra igång något sådant.
Helst skulle jag bara ha min egen blogg att styra allt till. Här får jag uttrycka mig i text, bild eller film precis efter egen smak och det behov jag har för stunden, och jag slipper kämpa för att synas i några flöden. Men hur får man ens någon att hitta till en blogg nuförtiden?! Dessutom har jag sedan ett tag tekniska problem som gör att även bloggen känns smått fientligt inställd till mig med alla sina krångliga tillägg. Det tillägg som möjliggör att man kan prenumerera på blogginlägg blev snabbt föråldrat och en säkerhetsrisk, och jag har inte hittat någon alternativ lösning än. (Själv använder jag fortfarande rss-läsare för att följa bloggar, men det är det nog inte många som ens vet hur man gör längre.) Och det tillägg som skulle stoppa spamkommentarer så att jag inte ens behöver få dem till granskning var så effektivt att ingen kunde kommentera alls, så jag var tvungen att lätta på skyddet just för bloggen, med följden att jag måste ödsla tid och kraft på ständiga mejl om spamkommentarer som ska granskas. Att stänga av eller i alla fall begränsa möjligheten att kommentera än mer känns fel, för tanken är ju att jag ska interagera med mina följare.
Någonstans på sociala medier måste jag ju fortfarande nästan finnas, för att ha kontaktvägar för nya bekanta och människor som vill nå mig i egenskap av kreatör och företagare. Många gånger är ju även chattfunktionerna som följer med en klart smidigare ingång till samtal än mejl och kontaktformulär på en hemsida. Jag vill fortfarande hänga med, se vad mina vänner gör, följa intressanta personer och verksamheter, ha en möjlighet att dela det som är viktigt för mig och ge min syn på verkligheten. Och jag kommer nog även fortsättningsvis att emellanåt posta händelser av mer personlig karaktär på Instagram, men jag har inte den minsta lust att slå knut på mig för att anpassa det jag gör efter ständigt förändrade visningsvillkor och algoritmer.
Så jag vet inte alls just nu. Att fortsätta planlöst som nu är ju också ett beslut, antar jag.
Att ha vad man behöver och nyttja det man har
Jag har äntligen färdigställt Dubbelanka-tavlan som jag lite hastigt fuskade ihop för att vi behövde en ny logga (den vi nu använder på dubbelanka.se och @dubbelanka på Instagram). Det är jag naturligtvis nöjd med. Alltid skönt att kunna beta av något som legat och väntat länge, om så bara på en mental att-göra-lista.
Tillfredsställelsen är dock än större just tack vare att jag väntat så länge, och då det i sin tur berodde på att jag av olika anledningar inte kommit till skott med att införskaffa en sådan broderiram som jag tänkt mig för att montera tavlan i. Dessutom kunde jag inte riktigt komma fram till om jag skulle våga mig på att limma alla delarna och i så fall hur. Ja, så hela projektet blev liggande i en låda helt enkelt.
Tills jag häromsistens fick anledning att gå igenom en annan låda, just det, sybehörslådan.
Där låg den. Ramen! Jag hade absolut inget minne av att jag alls hade någon sådan i min ägo, uppenbarligen, för i så fall hade jag ju direkt letat efter den och lätt hittat den där. När jag nu såg den måste jag omedelbart plocka fram även tavlan, som i själva verket bestod av ett antal små formklippta tyglappar löst placerade på en större tygbit. Och den matchade ramen exakt i storlek!
Broderiramen var alltså precis vad jag hade tänkt köpa, men planerna hade på sistone lagts på hyllan huvudsakligen på grund av att jag har köpstopp. Att då hitta den nu var därmed perfekt i alla avseenden, inte bara för att den passade så precis, utan även för att jag genom att vänta hade hindrat mig själv från att köpa något som det visade sig att jag verkligen inte behövde köpa. Nu fick jag i stället glädjas åt att använda något jag redan hade, och som bara hade legat där oanvänt i en massa år. Bättre för såväl miljö och ekonomi som välbefinnandet!
Sådant gör livet lite extra njutbart för en stund.
Nu blev jag också mer eller mindre tvungen att fatta beslut om hur jag skulle färdigställa tavlan. Att sy fast alla de små bitarna kändes inte alls lockande eller lovande, och textillim riskerade att förstöra hela konstverket om det blötte igenom tyget och färgade det. Så det blev en helt annan lösning: limstift för papper. Det verkar funka, men det får väl tiden utvisa.
Just nu behöver vi bara inreda den studio där jag tänkt hänga tavlan också. Till dess finns det ändå gott om tomma, vita väggar som bara väntar på att komma till dekorativ användning, så det projektet kan vi nog skjuta på i några år till utan problem.
Däremot har jag idéer till en form av tittskåp som också ska få bli ett Dubbelanka-projekt om det lämpar sig så. I väntan på tillfälle (och besked från den andra ankan om huruvida han ville bygga själv) hade jag även tvingats skjuta på inköp av det tittskåp jag spanat in. Under tiden föll min blick häromdagen i stället på en trave utsorterade lådor av olika slag som sambon för länge sedan frågat om jag hade någon användning för. Hittills hade jag inte kommit på någon sådan, men nu såg jag plötsligt en!
Inspirerad av den senaste tidens fynd ser jag nu för mig att detta tittskåpsprojekt ska få som delutmaning att vi inte ska göra några som helst inköp till det, bara använda det vi har och skapa själva. 3D-utskrifter är en gråzon här, men vi kan ju försöka se hur långt vi kommer utan dem i alla fall.
Skatter från farmors syskrin
Lagningen av kuddfodralet häromsistens föranledde en djupdykning i min stora sybehörslåda. Där finns en stor del av de handarbetsrelaterade ting jag ärvt efter min farmor, bland annat alla hennes gamla fina askar med brodergarn.
Jag vill skriva brodERIgarn, precis som den stora majoriteten på internet, men alla ordböcker säger brodERgarn, sammansättning till verbet brodera, och jag är tydligen klart mer språkvetare än textilhantverkare (än så länge?), eller bara nervös och vill helgar(n)dera mig.
Hur som helst, för någon som aldrig broderat igen ett hål förut har jag åtminstone väldigt mycket brode… Jag har gott om trådar avsedda för ändamålet!
Jag äger även otroligt många andra små redskap och tillbehör som kan behövas för allehanda handarbeten, insåg jag. Givetvis visste jag på ett ungefär vad jag hade, inte minst då jag vid tillfället då jag ärvde farmors syskrin organiserade om och flyttade över det mesta av dess innehåll till just den där sybehörslådan. Men det var ett tag sedan, och sedan dess har jag alltså främst virkat. Jag kom därför inte ens ihåg att jag också har en massa stickor.
Efter alla år med virkning har jag förstås mängder av garn av alla fasoner, så egentligen har jag väl ingen riktig anledning att inte lära mig sticka också nu då. (Om jag inte redan kan det, efter att ha gjort det i barndomen? Är det som att cykla, att det sitter kvar i muskelminnet?) Fast mitt huvudargument är ändå att så många andra kan sticka att just jag inte behöver göra det också. Så det kan väl få vänta lite till.
Jag är så förtjust i de där gamla askarna, som jag visserligen kom ihåg från förr, och när jag rotade igenom … hrm … brodergarnet hittade jag små glömda skatter i form av någon knapp här, en nål där, tidningsurklipp med mönster, spår av farmors händer i form av prydliga knutar och smarta små knep för att hitta, ordna, hålla saker på plats. Plötsligt var jag redo att känna kopplingen till min farmor på ett sätt jag inte gjort tidigare.
Det låg liksom helt rätt i tiden. Arbetet med min bok har gett mig anledning att tänka på farmor ofta på sistone. Jag har nu insett hur mycket jag liknar henne, på gott och ont. Utan att jag riktigt tänkt på det tidigare var hon helt klart en av mina största förebilder när det kommer till handarbete i alla former.
Med detta redan i tankarna blev det en desto starkare upplevelse att återse sakerna nu, och att se bandet mellan oss över generationer och årtionden. Det eviga kreativa skapandet, händernas behov av att pilla med smått, detaljerna, noggrannheten, lappa och laga, göra fint och ta hand om. Allt det har jag i blodet, det är ju precis så det alltid har känts. Autismen har definitivt ett finger med i spelet, men det är både i generna och minnena som de kreativa möjligheterna har lagrats i mig.
Eftersom det i farmors generation väl fortfarande ansågs rätt självklart att en kvinna kunde sy, sticka, virka och brodera för husbehov tänkte kanske inte så många på hur otroligt kreativ hon var. Hon fyllde inte bara sitt eget hem, utan även min familjs, med broderade dukar, tavlor, bonader och kuddar, stickade dockkläder, handdukar och lakan med monogram, raggsockor och allt annat vi kunde behöva. Så mycket smått, detaljerat, fantastiskt noga och skickligt utfört. Vilket tålamod! Den nivån kommer jag aldrig att komma upp till, men det gör inget. Jag är glad åt att prova på och lära mig lite av olika tekniker och förhoppningsvis sno ihop ett och annat av värde åtminstone för mig.
Och jag är glad att jag gav mig själv tillfälle att uppsöka farmors broder…garner. Det gjorde nämligen också att jag hittade en annan sak som var precis vad jag redan visste att jag behövde, men inte hade det blekaste minne av att jag redan ägde! Mer om det i ett annat inlägg.
Fixa i stället för att förkasta
Egentligen är jag oerhört restriktiv med inköp och vill helst inte bidra till onödig nykonsumtion alls, men nu råkade det bli ett par billiga överdrag till soffkuddar ändå. Först när jag tvättat dem upptäckte jag att det ena kuddfodralet hade ett litet hål.
Eftersom det är långt tillbaka till butiken och det skulle ha blivit en omständlig och orimligt dyr affär att reklamera kuddfodralen, såg jag i stället tillfället att hitta på något kreativt för att laga hålet.
En lapp skulle förmodligen bli rätt ful så nära hörnet, så jag bestämde mig för att testa att laga hålet medelst broderi. Något dylikt har jag aldrig gett mig på förut (bara fått tusen tips om i mina flöden på sociala medier, så idén var verkligen inte egen), och jag tillät mig att hålla ambitionsnivån på en låg nivå. Men jag kom åtminstone på att jag kunde ha nytta av mina egna formar!
Med konturen markerad på tyget var det sedan “bara” att gå loss på kuddfodralet med nål och tråd. Det blev okej. Inget jag normalt skulle visa upp i alla kanaler så här egentligen, men jag är nöjd med att jag inte nöjde mig.
Att kuddöverdraget var billigt gjorde det mer acceptabelt att riskera att göra något fult, men risken var samtidigt liten, då jag inte hade något att förlora. Ett hål vore ännu fulare. Och i vilket fall som helst går det ju alltid att vända på kudden. Däremot känns det bra att ha tagit hand om en vara som jag nu kunde göra användbar, i stället för att den annars förmodligen bara skulle ha kasserats. När den nu redan var producerad och även köpt av mig är det ju klart bättre att den kommer till användning än att den kostat en massa resurser helt i onödan.
Och så fick jag ju prova något nytt, ha roligt och vara fritt kreativ!
När jag ändå var igång fick det bli förstärkning av ett par redan från början klena sömmar också, så nu hoppas jag att jag slipper fler hål inom den närmaste tiden.
Nu har alla kuddar i soffan äntligen kläder på sig. Somliga med extra piff.
Camp NaNoWriMo, min NaNoEdMo 3
Så fort det blev april kastade jag mig in i den nya utmaningen som egentligen bara var en fortsättning på det jag nu redan var van vid. Skillnaden var dock att jag hade betat av en del parallella småprojekt och nu kände mig redo att ha bokredigeringen som huvudfokus. Och då blev det genast flera pass per dag och ofta flera gånger den tid som var det dagliga målet också.
Vad som överraskade mig då var en lite skrämmande känsla av att det verkade bli mer kvar att göra ju mer jag jobbade. Det kunde förstås inte stämma, men däremot blev det väl tydligare hur mycket jag hade att göra tack vare att jag lade mer tid på att hoppa omkring i mitt manus.
Faktum är att jag aldrig har jobbat med ett så omfattande textsjok på en och samma gång förut, och även om jag har en översiktlig lista över alla kapitelrubriker att navigera i är det svårt att få en rimlig föreställning om hur lång texten faktiskt är. Allt jag ser är ju de tecken som för stunden presenteras på min skärm.
Efter att ha fortsatt att flytta omkring stycken kors och tvärs genom texten, och dessutom nästan till min förtvivlan även skriva ännu mer nytt, kändes det emellanåt som ett projekt som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom. Inte för att jag hade tröttnat på något vis, nej, tvärtom hade jag fått ännu mer inspiration efter att ha outat boken för “hela världen”. Nu ville jag verkligen komma vidare lite fortare med den. Kanske var det en bidragande orsak till att det just började kännas som att jag inte skulle kunna ta mig igenom ens denna första redigeringsomgång. Arbetet verkade helt enkelt vara oändligt. Ja, jobbar man inte från början till slut med en text är den väl på sätt och vis också oändlig, eftersom det alltid finns mer att plocka med någonstans i den.
En vecka in i månaden blev det också för första gången lite svårare. Jag hade två större kapitel kvar som var särskilt svårhanterliga och där varken ordningen på underavsnitten eller innehållet i dem kändes givet på något sätt. Att det inte tog tvärstopp där har jag helt och hållet den dagliga utmaningen att tacka för. Det var så självklart att jag skulle fortsätta jobba med bokredigering varje dag att jag gjorde det även de dagar då det kändes omöjligt. Jag till och med konstaterade för mig själv att jodå, jag kommer att ta mig igenom det förr eller senare, för jag gör ju åtminstone lite åt det varje dag. Det var en trösterik tanke.
Själva Camp NaNoWriMo-målet (900 minuter) uppnådde jag, trots vad som kändes som en svacka kombinerat med ont om tid att ägna åt projektet, redan den 14 april.
Totalt fick jag ihop 2075 minuter bokredigering under april månad, det vill säga i snitt lite över en timme om dagen. Det kan låta lite när nu detta skulle vara mitt huvudfokus, men det är förmodligen klart mer än det skulle ha blivit utan den motiverande utmaningen.
Precis lagom till månadens slut blev jag också klar med den första stora genomgången av manuset. Nu har jag äntligen en sammanhängande text och är redo för ett gäng större strykningar följt av mer finlir och fokus på kvalitet i stället för kvantitet. Dessutom tänker jag testa att ta en paus från utmaningar som innebär dagliga mål. Jag vill absolut fortsätta att ha för vana att jobba med boken så ofta jag kan, vilket jag hoppas blir de flesta dagar ändå, men utan minimimål och därmed utan att det gör något om jag någon dag i veckan prioriterar andra projekt eller rentav tar någon dag ledigt för att jobba i trädgården och liknande.
Världsautismdagen och min bok
Idag, den 2 april, är det världsautismdagen. Det är en årligen återkommande världsdag instiftad av FN för att sprida medvetenhet och kunskap om autism. För mig personligen är den dubbelt symbolisk, då det i dagarna också är precis ett år sedan jag genomgick min NPF-utredning, som ledde fram till en autismdiagnos.
Vad är poängen med att få en diagnos så sent i livet, när man uppenbarligen har klarat sig så långt, kanske tagit sig igenom en högskoleutbildning eller fem, lyckats skaffa jobb, partner, ha ett socialt liv och sköta sitt hushåll på egen hand? Jo, det finns alltid en anledning till att man får en diagnos, och anledningen är att man inte alls har “klarat sig” så bra som det kanske verkar. I många fall handlar det om att man, mer eller mindre omedvetet, har kämpat så hårt med att försöka smälta in och vara som alla andra att man till slut bränt ut sig helt. I mitt fall har det “bara” lett till psykisk ohälsa i ett par decennier, medan jag på eget initiativ har försökt att anpassa förutsättningarna för att få livet att fungera för mig. Att då få autismdiagnosen, och äntligen få svar på alla envisa och omöjliga frågor om varför livet är så svårt för just mig, varför jag aldrig hittar någon balans eller får ihop tillvaron när andra verkar klara det med mycket mer på agendan, det betyder enormt mycket!
Efter alla dessa år får jag ju nu möjligheten att förstå mig själv, mina reaktioner, mina begränsningar och behov lika väl som styrkor, och jag kan efter decennier av sökande hitta människor som förstår mina erfarenheter och pratar mitt språk. Jag kan också börja vara snällare mot mig själv, vara förstående och förlåtande när mina resurser faktiskt inte räcker till att göra allt det som jag alltid trott att jag borde kunna, och jag kan på allvar börja försöka skapa mig ett liv som är hållbart för mig.
Jag är oerhört tacksam över att jag tillhör de lyckligt lottade som alls fått en utredning, att jag under hela processen haft ett fantastiskt fint stöd från min sambo och familj, och att även andra omkring mig har visat intresse och förståelse när jag med stort engagemang har infodumpat autismfakta under de senaste två åren, sedan jag själv började grotta ner mig i ämnet. Hittills har jag inte mötts av annat än positiva tongångar, men jag har ändå full förståelse för att alla förmodligen inte ser hur stort detta är för mig.
Diagnosen ska ju på ett sätt inte förändra andras syn på mig egentligen, eftersom jag fortfarande är den person de lärt känna. Men samtidigt har jag ju gått och varit låtsas-neurotypiker hela livet, vilket betyder att även om jag kan det jag kan så är det inte säkert att jag fortsättningsvis kommer att vara förmögen att göra allt som jag en gång “klarat”. För det gjorde mig sjuk då, och nu när jag börjat avmaskera är det inte längre möjligt att pressa mig på det sätt jag gjorde då. På så vis förändrar min diagnos även något för andra, och det kan hända att jag hädanefter också kommer att visa sidor av mig själv som få tidigare har tillåtits att se.
För mig själv, däremot, har diagnosen definitivt förändrat allt. Jag ser inte bara mig själv i ett nytt ljus, utan även världen omkring mig, och ja, det mesta egentligen.
Det är därför jag nu skriver på den bok som jag nämnt några gånger i vaga ordalag. Det blir en återblick på mitt liv som odiagnostiserad autist, i ljuset av de nya insikter jag fått om varför jag gjort som jag gjort, upplevt vad jag upplevt och ja, varför jag var, och är, som jag är. Till min hjälp har jag över tre decenniers dagligt dagboksskrivande, ett antal bloggar och liknande, som är fulla av tecken på den autism som ingen då hade en tanke på.
Jag är fortfarande inte alls bekväm med att ta plats och se att just jag har något att komma med, för “alla vill ju skriva en bok”, “så många har redan gjort det/gör det bättre än jag/har viktigare historier att berätta” och “varför skulle någon vilja läsa det jag skriver?” och så vidare.
Men under min egen upptäcktsresa i mitt inre har jag haft ovärderlig hjälp av andra sent diagnostiserade autisters berättelser i form av böcker, vloggar och konton i sociala medier, och jag har förstått att även många andra ständigt söker efter fler personers erfarenheter. Det är ju så man äntligen kan få en chans att se att det man trodde var helt udda och obegripliga egenheter hos en själv faktiskt är vanliga drag och erfarenheter som många autister delar. Och samtidigt som jag åtminstone i någon mån känner igen mig i varenda autismberättelse jag tar del av är ju också varje individs historia unik. Så något eget ska jag väl ha att komma med.
Nu har dessutom så många personer oberoende av varandra sagt att jag borde skriva något (och om det är något jag genom livet ändå vant mig vid att lyda under är det “borden”) att jag tänker tolka dem bokstavligt, i sann autistisk anda! Lyckas jag få ihop den här boken hoppas jag att de faktiskt också menade vad de sa, och att jag har förmått motsvara förväntningarna. Men dit är det en bit.
Under tiden fortsätter jag att upptäcka mitt autentiska, autistiska jag, leta nya vägar genom livet och vänja mig vid att göra det öppet och i möjligaste mån avmaskerat, i förhoppning att fler ska få samma möjlighet som jag att äntligen få svar på de där gnagande frågorna som kan vara så svåra att ens formulera i ord så att någon hör en.
Liten ordförklaring
NPF: neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
Neurotypisk: som har den typ av hjärna som majoriteten har, en av “typisk” sort alltså
Allistisk: inte autistisk (men kan ändå vara icke-neurotypisk)
Andra månadens bokredigering med NaNoEdMo
Som jag redan bestämt när jag sammanfattade första månadens bokredigering i min egen lilla utmaning NaNoEdMo körde jag sedan vidare enligt exakt samma rutin och med en likadan utmaning till under resten av mars. Målet var alltså att ägna minst 30 minuter om dagen och totalt minst 900 minuter under de 30 dagarna åt att redigera min bok.
Något som kändes särskilt positivt och gav fortsatt bra känsla för projektet var att redigeringen faktiskt var det enda jag lyckades hålla mig i fas med under en irriterande och förlamande sjukdomsperiod, som kom och slog undan fötterna på mig just som jag lagt upp en ambitiös plan för den senare halvan av mars. Så just med detta tappade jag inte farten och slapp därmed få svårt att komma igång igen, vilket blev fallet med allt annat jag hade haft på gång. Däremot blev jag förstås ändå tvungen att ta av tid som jag annars gärna hade lagt på boken, för att verkligen komma vidare med allt det andra när jag väl hade kraft till det.
Det avspeglas också i resultatet. Många dagar blev det inte mer tid än just den där halvtimmen till redigering, och totalsumman 1235 minuter innebär ungefär fem timmar kortare totaltid än föregående månad. Samtidigt har jag under månadens sista två veckor snarast prioriterat andra projekt och faktiskt varit ovanligt produktiv på flera plan, så jag väljer att vara nöjd med att jag trots det har uppnått mitt NaNo-mål med råge!
Jag har alltså skrivit på boken sedan november, och nu grovredigerar jag den sedan ett par månader. Även om jag visste att det var ett mastodontjobb när jag påbörjade denna första redigering hade jag nog trott att det skulle gå åtminstone något fortare framåt än så här. Men lite framåt varje dag kommer ju att bli mycket framåt över tid, så jag är inte orolig.
Det besvärande just nu är att textmängden fortfarande stadigt ökar, snarare än minskar, vilket den verkligen behöver göra! Det finns så mycket jag vill ha med, och det finns kopplingar mellan olika avsnitt hit och dit i boken som gör det svårt att redan nu fatta beslut om vad som definitivt kan strykas.
Men jag strävar på, för detta är viktigt för mig, och det gör det tack och lov också lätt att motivera mig. Så jag jobbar med det varje dag (vilket är helt otroligt ändå!), och tack vare det håller jag det igång så att det inte tar emot och blir en jobbig startsträcka inför varje redigeringspass, utan precis som i början sätter jag bara igång. Det finns dessutom fortfarande så mycket kvar att gå igenom att jag kan tillåta mig att välja något som känns lockande de dagar då det är en aning mer motigt, och på så vis får jag ändå alltid något gjort.
I april erbjuder NaNoWriMo-communityn möjligheten att delta i “Camp NaNoWriMo”, vilket är ett lite friare upplägg än NaNoWriMo i november. Här får man själv sätta sitt mål, så jag tänker väl att jag deltar för att få lite extra pepp även utifrån ett tag, men utmaningen kommer i övrigt inte att skilja sig nämnvärt från de föregående två månaderna. Det är bara att nöta på!
Virkmönsterbonus i form av tipsvideor
Inte nog med att talgoxemönstret nu är tillgängligt och domherremönstret blivit utökat med fler och tydligare beskrivningar, nu har jag dessutom gjort ett par filmer som visar ännu mer i detalj både hur jag virkar dessa fåglar med flera färger parallellt och hur jag gör fågelbenen. Bara att klicka och titta!
Och om du gillar att titta på Youtube-videor, glöm inte att prenumerera på Joxe Stilfigurers kanal!
Virkmönstret ni frågat efter är äntligen här!
Så hände det till slut: jag gjorde ett virkmönster till en talgoxe, min Joxe. Jag vet inte hur många personer som hört av sig och frågat efter det genom åren.
Den virkade Joxe har alltid synts i loggan för Joxe Stilfigurer, och det har gjort att jag har känt att han har varit för unik för att göra ett mönster av. Men med tanke på att varje virkad figur ändå blir unik, beroende på garn, storlek på virknål, händerna som virkar och alla de egna egenskaper man som skapare alltid skänker sin kreation, avsiktligt eller ej, så kan jag ju ändå känna mig trygg i förvissningen om att original-Joxe alltid kommer att vara ensam i sitt slag.
Jag har förstås virkat en kollega åt honom nu, i samband med att jag satte ihop mönstret, och den får väl samtidigt utgöra ett exempel på precis detta. Garnet jag använde denna gång är något tunnare än det jag hade tidigare, det har gått 14 (?!) år mellan virkningarna och jag har hunnit både lära mig och glömma diverse konststycken under tiden, så trots att de båda fåglarna följer nästan exakt samma mönster ser de rätt olika ut.
Om du är en av dem som väntat på detta tillfälle hoppas jag att du vill göra ett försök att skapa din egen version av Joxe. Som ett extra litet firande har jag ett lägre introduktionspris på virkmönstret till och med söndag den 24 mars, så passa på nu!
Virkmönster: Talgoxe
Dela gärna med dig av resultatet om du virkar en egen talgoxe, till exempel genom att tagga Joxe Stilfigurer på Instagram eller Facebook.