Skatter från farmors syskrin

Lagningen av kuddfodralet häromsistens föranledde en djupdykning i min stora sybehörslåda. Där finns en stor del av de handarbetsrelaterade ting jag ärvt efter min farmor, bland annat alla hennes gamla fina askar med brodergarn.

Jag vill skriva brodERIgarn, precis som den stora majoriteten på internet, men alla ordböcker säger brodERgarn, sammansättning till verbet brodera, och jag är tydligen klart mer språkvetare än textilhantverkare (än så länge?), eller bara nervös och vill helgar(n)dera mig.

Hur som helst, för någon som aldrig broderat igen ett hål förut har jag åtminstone väldigt mycket brode… Jag har gott om trådar avsedda för ändamålet!

Farmors gamla fina syskrin. Joxe för storleksjämförelse.

Jag äger även otroligt många andra små redskap och tillbehör som kan behövas för allehanda handarbeten, insåg jag. Givetvis visste jag på ett ungefär vad jag hade, inte minst då jag vid tillfället då jag ärvde farmors syskrin organiserade om och flyttade över det mesta av dess innehåll till just den där sybehörslådan. Men det var ett tag sedan, och sedan dess har jag alltså främst virkat. Jag kom därför inte ens ihåg att jag också har en massa stickor.

Efter alla år med virkning har jag förstås mängder av garn av alla fasoner, så egentligen har jag väl ingen riktig anledning att inte lära mig sticka också nu då. (Om jag inte redan kan det, efter att ha gjort det i barndomen? Är det som att cykla, att det sitter kvar i muskelminnet?) Fast mitt huvudargument är ändå att så många andra kan sticka att just jag inte behöver göra det också. Så det kan väl få vänta lite till.

Diverse fynd från sybehörslådan.

Jag är så förtjust i de där gamla askarna, som jag visserligen kom ihåg från förr, och när jag rotade igenom … hrm … brodergarnet hittade jag små glömda skatter i form av någon knapp här, en nål där, tidningsurklipp med mönster, spår av farmors händer i form av prydliga knutar och smarta små knep för att hitta, ordna, hålla saker på plats. Plötsligt var jag redo att känna kopplingen till min farmor på ett sätt jag inte gjort tidigare.

Det låg liksom helt rätt i tiden. Arbetet med min bok har gett mig anledning att tänka på farmor ofta på sistone. Jag har nu insett hur mycket jag liknar henne, på gott och ont. Utan att jag riktigt tänkt på det tidigare var hon helt klart en av mina största förebilder när det kommer till handarbete i alla former. 

Med detta redan i tankarna blev det en desto starkare upplevelse att återse sakerna nu, och att se bandet mellan oss över generationer och årtionden. Det eviga kreativa skapandet, händernas behov av att pilla med smått, detaljerna, noggrannheten, lappa och laga, göra fint och ta hand om. Allt det har jag i blodet, det är ju precis så det alltid har känts. Autismen har definitivt ett finger med i spelet, men det är både i generna och minnena som de kreativa möjligheterna har lagrats i mig.

Eftersom det i farmors generation väl fortfarande ansågs rätt självklart att en kvinna kunde sy, sticka, virka och brodera för husbehov tänkte kanske inte så många på hur otroligt kreativ hon var. Hon fyllde inte bara sitt eget hem, utan även min familjs, med broderade dukar, tavlor, bonader och kuddar, stickade dockkläder, handdukar och lakan med monogram, raggsockor och allt annat vi kunde behöva. Så mycket smått, detaljerat, fantastiskt noga och skickligt utfört. Vilket tålamod! Den nivån kommer jag aldrig att komma upp till, men det gör inget. Jag är glad åt att prova på och lära mig lite av olika tekniker och förhoppningsvis sno ihop ett och annat av värde åtminstone för mig.

Och jag är glad att jag gav mig själv tillfälle att uppsöka farmors broder…garner. Det gjorde nämligen också att jag hittade en annan sak som var precis vad jag redan visste att jag behövde, men inte hade det blekaste minne av att jag redan ägde! Mer om det i ett annat inlägg.

Bonusfynd: blandad handarbetsläsning!

Fixa i stället för att förkasta

Egentligen är jag oerhört restriktiv med inköp och vill helst inte bidra till onödig nykonsumtion alls, men nu råkade det bli ett par billiga överdrag till soffkuddar ändå. Först när jag tvättat dem upptäckte jag att det ena kuddfodralet hade ett litet hål.

Eftersom det är långt tillbaka till butiken och det skulle ha blivit en omständlig och orimligt dyr affär att reklamera kuddfodralen, såg jag i stället tillfället att hitta på något kreativt för att laga hålet.

En lapp skulle förmodligen bli rätt ful så nära hörnet, så jag bestämde mig för att testa att laga hålet medelst broderi. Något dylikt har jag aldrig gett mig på förut (bara fått tusen tips om i mina flöden på sociala medier, så idén var verkligen inte egen), och jag tillät mig att hålla ambitionsnivån på en låg nivå. Men jag kom åtminstone på att jag kunde ha nytta av mina egna formar!

Med konturen markerad på tyget var det sedan “bara” att gå loss på kuddfodralet med nål och tråd. Det blev okej. Inget jag normalt skulle visa upp i alla kanaler så här egentligen, men jag är nöjd med att jag inte nöjde mig.

Att kuddöverdraget var billigt gjorde det mer acceptabelt att riskera att göra något fult, men risken var samtidigt liten, då jag inte hade något att förlora. Ett hål vore ännu fulare. Och i vilket fall som helst går det ju alltid att vända på kudden. Däremot känns det bra att ha tagit hand om en vara som jag nu kunde göra användbar, i stället för att den annars förmodligen bara skulle ha kasserats. När den nu redan var producerad och även köpt av mig är det ju klart bättre att den kommer till användning än att den kostat en massa resurser helt i onödan.

Och så fick jag ju prova något nytt, ha roligt och vara fritt kreativ!

När jag ändå var igång fick det bli förstärkning av ett par redan från början klena sömmar också, så nu hoppas jag att jag slipper fler hål inom den närmaste tiden.

Nu har alla kuddar i soffan äntligen kläder på sig. Somliga med extra piff.

Kreativa faser och konstanter

Att jag alltid har varit synnerligen kreativ råder det ingen tvekan om. Som barn uppmuntras man väl visserligen att “pyssla” och prova på skapande i olika tekniker och material, men även bortom förskole- och skoltidens samlade produktion av teckningar, flörtkuletomtar, “händelseböcker” med fritt berättande och konstverk av hoplimmade växtdelar, samt slöjd med allt från virkade mumintroll och täljda grisar till avancerade tygväskor och träskåp, höll jag i stort sett alltid på med något kreativt.

Inte minst byggde jag hus till allt och alla. Det var inte bara dockor i olika storlekar som skulle ha sängar med sängkläder, garderober, mattor, krukväxter och husgeråd. Garntomtarna i julgranen fick en hemmabyggd kartongbil med plats för hela familjen. Alla små och stora leksakshästar skulle ha stall, hagar, utrymmen för foder och redskap, gärna med äkta spån och hö i miniformat. Samma sak med playmobil- och dockskåpsfigurer. Alla fick täcken, filtar, mattor, halsdukar, ja, och dagstidningar gjorda av riktigt tidningspapper. Dessutom skapade jag ständigt nya familjekonstellationer åt dem och ritade upp tillhörande släktträd med enbart unika namn, noga utvalda enligt olika mönster. Och så hittade jag på historier om dem. En del skrev jag ned.

På tal om släktträd ritade jag över hundra klippdocksliknande människofigurer som alla fick namn och egna livshistorier som fogades samman av en enda lång (eller ja, bred, för alla personerna var samtida) släkttavla. Dessutom ritade jag deras hus, som dockskåp fast i två dimensioner, med sängar att stoppa ner var och en i. Ofta ritade jag också hus i form av planlösningar, alltså sedda uppifrån, och ibland blev det hela gårdar med stall, trädgård, hagar och vägar i detta perspektiv.

I tonåren gick jag väl igenom samma faser som många andra, inklusive att måla akvareller av sjöar och berg, fotografera djur och skriva naiva dikter och noveller. Som ung vuxen startade jag, som jag redan nämnt i tidigare inlägg, mängder av bloggar, inte minst för att det var så roligt att välja och sätta ihop färger, typsnitt och layout.

Sedan upptäckte jag virkning, i samband med att amigurumi-trenden nådde Sverige. Därefter blev det min stora kreativa specialitet i sisådär femton år. Men jag höll samtidigt liv i mitt hus- och miniatyrskapande, även om det mesta nu var virkat. Parallellt har jag ändå alltid gjort annat också: konstruerat korsord och satt ihop skattjakter och andra klurigheter, fortsatt skriva, rita, sy, inreda, fota till sociala medier …

De senaste åren har det blivit en kort karriär med polymerlera, som hade kunnat vara så enormt användbart i mitt fortsatta miniatyrmakande, men som inte riktigt föll mig i smaken, och sedan kärade jag ner mig fullständigt i nåltovning i stället.

Att ha sådana här kreativa faser, med ständigt växlande uttryckssätt, ger ju onekligen variation och bredd. Och nya möjligheter att kombinera tekniker och material i samma projekt förstås! Till nackdelarna hör väl att det tar tid att bli riktigt bra på någonting, så, precis som med så mycket annat i livet verkar jag främst hamna på en allmänbildad nivå när det handlar om kreativt skapande. Det kan kännas lite tråkigt. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan någon enda sak som jag nu faktiskt har provat på och lärt mig lite om.

Sedan är det förstås detta med allt material och all utrustning som man bara måste samla på sig. Den som stickar eller virkar vet nog vad jag pratar om, för bara det kräver ju att man bygger upp en garnsamling av olika slags garner i alla färger och grovlekar. Och för varje nytt projekt behöver man oftast komplettera med lite till, och så ha lite extra som marginal, för säkerhets skull. Sedan alla tillbehör på det. Är man som jag och hoppar mellan olika sorters skapande behöver man ju på detta vis samla på sig allt material och alla redskap som behövs för vart och ett. Helst vill jag också hitta smarta förvaringslösningar som gör att allt är lika lättåtkomligt, för att det inte ska kräva så stor omställning när en idé anfaller och måste prövas direkt. Och bara för att jag tar en virkpaus på flera år kan jag ju inte göra mig av med garnet, för förr eller senare kommer det en nästa gång.

Jaha, plötsligt är jag nu tillbaka i skrivandet och, verkar det som, samtidigt även virkningen. Vi får väl se hur det blir med den, om jag minns hur man skapar eget ur huvudet och sätter ihop mönster, eller om det blir en för brant uppförsbacke att komma igång i på nytt.

Men skrivandet, som jag frågade mig i det senaste NaNo-inlägget, är det ännu en kort fas eller här för att stanna? Det är trots allt den uttrycksform som jag alltid haft lättast för och som varit med mig sedan jag lärde mig skriva vid fyra års ålder. Det skulle kunna vara “min grej” för livet. Om jag nu har någon. Det är ju inget som säger att man måste ha en sådan. Kanske är jag en smörgåsbordsskapare, helt enkelt. Lite av allt och gärna blandat huller om buller. Jag skulle ju inte vilja jobba med samma sak hela livet, så varför skulle jag vilja skapa samma typ av saker hela tiden?

Fast jag tror ändå att jag nu lutar lite åt att se skrivandet mer som en bas, en konstant, det som alltid är en del av allt jag gör egentligen, medan andra kreativa uttryckssätt kommer och går ovanpå. För att använda termer jag inte gillar att koppla till kreativiteten skulle man kunna säga att skrivandet är som “jobbet” medan övriga hantverk och konstuttryck motsvarar “hobbyer”. Inte för att det spelar någon roll, för jag gör ju sådant som känns roligt och lätt, och det som för stunden kräver att få bli skapat.

Synd bara att det ska vara så svårt att välja mellan alla roliga idéer och projekt. Det tar ju också upp en del av den redan så begränsade tiden!