Kreativitet – Joxe Stilfigurer

Att ha vad man behöver och nyttja det man har

Publicerat 2024-05-17 av Karin

Jag har äntligen färdigställt Dubbelanka-tavlan som jag lite hastigt fuskade ihop för att vi behövde en ny logga (den vi nu använder på dubbelanka.se och @dubbelanka på Instagram). Det är jag naturligtvis nöjd med. Alltid skönt att kunna beta av något som legat och väntat länge, om så bara på en mental att-göra-lista.

Tillfredsställelsen är dock än större just tack vare att jag väntat så länge, och då det i sin tur berodde på att jag av olika anledningar inte kommit till skott med att införskaffa en sådan broderiram som jag tänkt mig för att montera tavlan i. Dessutom kunde jag inte riktigt komma fram till om jag skulle våga mig på att limma alla delarna och i så fall hur. Ja, så hela projektet blev liggande i en låda helt enkelt.

Tills jag häromsistens fick anledning att gå igenom en annan låda, just det, sybehörslådan.

Där låg den. Ramen! Jag hade absolut inget minne av att jag alls hade någon sådan i min ägo, uppenbarligen, för i så fall hade jag ju direkt letat efter den och lätt hittat den där. När jag nu såg den måste jag omedelbart plocka fram även tavlan, som i själva verket bestod av ett antal små formklippta tyglappar löst placerade på en större tygbit. Och den matchade ramen exakt i storlek!

Broderiramen var alltså precis vad jag hade tänkt köpa, men planerna hade på sistone lagts på hyllan huvudsakligen på grund av att jag har köpstopp. Att då hitta den nu var därmed perfekt i alla avseenden, inte bara för att den passade så precis, utan även för att jag genom att vänta hade hindrat mig själv från att köpa något som det visade sig att jag verkligen inte behövde köpa. Nu fick jag i stället glädjas åt att använda något jag redan hade, och som bara hade legat där oanvänt i en massa år. Bättre för såväl miljö och ekonomi som välbefinnandet!

Sådant gör livet lite extra njutbart för en stund.

Nu blev jag också mer eller mindre tvungen att fatta beslut om hur jag skulle färdigställa tavlan. Att sy fast alla de små bitarna kändes inte alls lockande eller lovande, och textillim riskerade att förstöra hela konstverket om det blötte igenom tyget och färgade det. Så det blev en helt annan lösning: limstift för papper. Det verkar funka, men det får väl tiden utvisa.

Just nu behöver vi bara inreda den studio där jag tänkt hänga tavlan också. Till dess finns det ändå gott om tomma, vita väggar som bara väntar på att komma till dekorativ användning, så det projektet kan vi nog skjuta på i några år till utan problem.

Däremot har jag idéer till en form av tittskåp som också ska få bli ett Dubbelanka-projekt om det lämpar sig så. I väntan på tillfälle (och besked från den andra ankan om huruvida han ville bygga själv) hade jag även tvingats skjuta på inköp av det tittskåp jag spanat in. Under tiden föll min blick häromdagen i stället på en trave utsorterade lådor av olika slag som sambon för länge sedan frågat om jag hade någon användning för. Hittills hade jag inte kommit på någon sådan, men nu såg jag plötsligt en!

Inspirerad av den senaste tidens fynd ser jag nu för mig att detta tittskåpsprojekt ska få som delutmaning att vi inte ska göra några som helst inköp till det, bara använda det vi har och skapa själva. 3D-utskrifter är en gråzon här, men vi kan ju försöka se hur långt vi kommer utan dem i alla fall.

Skatter från farmors syskrin

Publicerat 2024-05-07 av Karin

Lagningen av kuddfodralet häromsistens föranledde en djupdykning i min stora sybehörslåda. Där finns en stor del av de handarbetsrelaterade ting jag ärvt efter min farmor, bland annat alla hennes gamla fina askar med brodergarn.

Jag vill skriva brodERIgarn, precis som den stora majoriteten på internet, men alla ordböcker säger brodERgarn, sammansättning till verbet brodera, och jag är tydligen klart mer språkvetare än textilhantverkare (än så länge?), eller bara nervös och vill helgar(n)dera mig.

Hur som helst, för någon som aldrig broderat igen ett hål förut har jag åtminstone väldigt mycket brode… Jag har gott om trådar avsedda för ändamålet!

Farmors gamla fina syskrin. Joxe för storleksjämförelse.

Jag äger även otroligt många andra små redskap och tillbehör som kan behövas för allehanda handarbeten, insåg jag. Givetvis visste jag på ett ungefär vad jag hade, inte minst då jag vid tillfället då jag ärvde farmors syskrin organiserade om och flyttade över det mesta av dess innehåll till just den där sybehörslådan. Men det var ett tag sedan, och sedan dess har jag alltså främst virkat. Jag kom därför inte ens ihåg att jag också har en massa stickor.

Efter alla år med virkning har jag förstås mängder av garn av alla fasoner, så egentligen har jag väl ingen riktig anledning att inte lära mig sticka också nu då. (Om jag inte redan kan det, efter att ha gjort det i barndomen? Är det som att cykla, att det sitter kvar i muskelminnet?) Fast mitt huvudargument är ändå att så många andra kan sticka att just jag inte behöver göra det också. Så det kan väl få vänta lite till.

Jag är så förtjust i de där gamla askarna, som jag visserligen kom ihåg från förr, och när jag rotade igenom … hrm … brodergarnet hittade jag små glömda skatter i form av någon knapp här, en nål där, tidningsurklipp med mönster, spår av farmors händer i form av prydliga knutar och smarta små knep för att hitta, ordna, hålla saker på plats. Plötsligt var jag redo att känna kopplingen till min farmor på ett sätt jag inte gjort tidigare.

Det låg liksom helt rätt i tiden. Arbetet med min bok har gett mig anledning att tänka på farmor ofta på sistone. Jag har nu insett hur mycket jag liknar henne, på gott och ont. Utan att jag riktigt tänkt på det tidigare var hon helt klart en av mina största förebilder när det kommer till handarbete i alla former.

Med detta redan i tankarna blev det en desto starkare upplevelse att återse sakerna nu, och att se bandet mellan oss över generationer och årtionden. Det eviga kreativa skapandet, händernas behov av att pilla med smått, detaljerna, noggrannheten, lappa och laga, göra fint och ta hand om. Allt det har jag i blodet, det är ju precis så det alltid har känts. Autismen har definitivt ett finger med i spelet, men det är både i generna och minnena som de kreativa möjligheterna har lagrats i mig.

Eftersom det i farmors generation väl fortfarande ansågs rätt självklart att en kvinna kunde sy, sticka, virka och brodera för husbehov tänkte kanske inte så många på hur otroligt kreativ hon var. Hon fyllde inte bara sitt eget hem, utan även min familjs, med broderade dukar, tavlor, bonader och kuddar, stickade dockkläder, handdukar och lakan med monogram, raggsockor och allt annat vi kunde behöva. Så mycket smått, detaljerat, fantastiskt noga och skickligt utfört. Vilket tålamod! Den nivån kommer jag aldrig att komma upp till, men det gör inget. Jag är glad åt att prova på och lära mig lite av olika tekniker och förhoppningsvis sno ihop ett och annat av värde åtminstone för mig.

Och jag är glad att jag gav mig själv tillfälle att uppsöka farmors broder…garner. Det gjorde nämligen också att jag hittade en annan sak som var precis vad jag redan visste att jag behövde, men inte hade det blekaste minne av att jag redan ägde! Mer om det i ett annat inlägg.

Fixa i stället för att förkasta

Publicerat 2024-05-05 av Karin

Egentligen är jag oerhört restriktiv med inköp och vill helst inte bidra till onödig nykonsumtion alls, men nu råkade det bli ett par billiga överdrag till soffkuddar ändå. Först när jag tvättat dem upptäckte jag att det ena kuddfodralet hade ett litet hål.

Eftersom det är långt tillbaka till butiken och det skulle ha blivit en omständlig och orimligt dyr affär att reklamera kuddfodralen, såg jag i stället tillfället att hitta på något kreativt för att laga hålet.

En lapp skulle förmodligen bli rätt ful så nära hörnet, så jag bestämde mig för att testa att laga hålet medelst broderi. Något dylikt har jag aldrig gett mig på förut (bara fått tusen tips om i mina flöden på sociala medier, så idén var verkligen inte egen), och jag tillät mig att hålla ambitionsnivån på en låg nivå. Men jag kom åtminstone på att jag kunde ha nytta av mina egna formar!

Med konturen markerad på tyget var det sedan “bara” att gå loss på kuddfodralet med nål och tråd. Det blev okej. Inget jag normalt skulle visa upp i alla kanaler så här egentligen, men jag är nöjd med att jag inte nöjde mig.

Att kuddöverdraget var billigt gjorde det mer acceptabelt att riskera att göra något fult, men risken var samtidigt liten, då jag inte hade något att förlora. Ett hål vore ännu fulare. Och i vilket fall som helst går det ju alltid att vända på kudden. Däremot känns det bra att ha tagit hand om en vara som jag nu kunde göra användbar, i stället för att den annars förmodligen bara skulle ha kasserats. När den nu redan var producerad och även köpt av mig är det ju klart bättre att den kommer till användning än att den kostat en massa resurser helt i onödan.

Och så fick jag ju prova något nytt, ha roligt och vara fritt kreativ!

När jag ändå var igång fick det bli förstärkning av ett par redan från början klena sömmar också, så nu hoppas jag att jag slipper fler hål inom den närmaste tiden.

Nu har alla kuddar i soffan äntligen kläder på sig. Somliga med extra piff.

Camp NaNoWriMo, min NaNoEdMo 3

Publicerat 2024-04-30 av Karin

Så fort det blev april kastade jag mig in i den nya utmaningen som egentligen bara var en fortsättning på det jag nu redan var van vid. Skillnaden var dock att jag hade betat av en del parallella småprojekt och nu kände mig redo att ha bokredigeringen som huvudfokus. Och då blev det genast flera pass per dag och ofta flera gånger den tid som var det dagliga målet också.

Vad som överraskade mig då var en lite skrämmande känsla av att det verkade bli mer kvar att göra ju mer jag jobbade. Det kunde förstås inte stämma, men däremot blev det väl tydligare hur mycket jag hade att göra tack vare att jag lade mer tid på att hoppa omkring i mitt manus.

Faktum är att jag aldrig har jobbat med ett så omfattande textsjok på en och samma gång förut, och även om jag har en översiktlig lista över alla kapitelrubriker att navigera i är det svårt att få en rimlig föreställning om hur lång texten faktiskt är. Allt jag ser är ju de tecken som för stunden presenteras på min skärm.

Efter att ha fortsatt att flytta omkring stycken kors och tvärs genom texten, och dessutom nästan till min förtvivlan även skriva ännu mer nytt, kändes det emellanåt som ett projekt som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom. Inte för att jag hade tröttnat på något vis, nej, tvärtom hade jag fått ännu mer inspiration efter att ha outat boken för “hela världen”. Nu ville jag verkligen komma vidare lite fortare med den. Kanske var det en bidragande orsak till att det just började kännas som att jag inte skulle kunna ta mig igenom ens denna första redigeringsomgång. Arbetet verkade helt enkelt vara oändligt. Ja, jobbar man inte från början till slut med en text är den väl på sätt och vis också oändlig, eftersom det alltid finns mer att plocka med någonstans i den.

En vecka in i månaden blev det också för första gången lite svårare. Jag hade två större kapitel kvar som var särskilt svårhanterliga och där varken ordningen på underavsnitten eller innehållet i dem kändes givet på något sätt. Att det inte tog tvärstopp där har jag helt och hållet den dagliga utmaningen att tacka för. Det var så självklart att jag skulle fortsätta jobba med bokredigering varje dag att jag gjorde det även de dagar då det kändes omöjligt. Jag till och med konstaterade för mig själv att jodå, jag kommer att ta mig igenom det förr eller senare, för jag gör ju åtminstone lite åt det varje dag. Det var en trösterik tanke.

Själva Camp NaNoWriMo-målet (900 minuter) uppnådde jag, trots vad som kändes som en svacka kombinerat med ont om tid att ägna åt projektet, redan den 14 april.

Resultatet av tredje månadens bokredigering med hjälp av (Camp) NaNoWriMo.

Totalt fick jag ihop 2075 minuter bokredigering under april månad, det vill säga i snitt lite över en timme om dagen. Det kan låta lite när nu detta skulle vara mitt huvudfokus, men det är förmodligen klart mer än det skulle ha blivit utan den motiverande utmaningen.

Precis lagom till månadens slut blev jag också klar med den första stora genomgången av manuset. Nu har jag äntligen en sammanhängande text och är redo för ett gäng större strykningar följt av mer finlir och fokus på kvalitet i stället för kvantitet. Dessutom tänker jag testa att ta en paus från utmaningar som innebär dagliga mål. Jag vill absolut fortsätta att ha för vana att jobba med boken så ofta jag kan, vilket jag hoppas blir de flesta dagar ändå, men utan minimimål och därmed utan att det gör något om jag någon dag i veckan prioriterar andra projekt eller rentav tar någon dag ledigt för att jobba i trädgården och liknande.

Världsautismdagen och min bok

Publicerat 2024-04-022024-03-27 av Karin

Idag, den 2 april, är det världsautismdagen. Det är en årligen återkommande världsdag instiftad av FN för att sprida medvetenhet och kunskap om autism. För mig personligen är den dubbelt symbolisk, då det i dagarna också är precis ett år sedan jag genomgick min NPF-utredning, som ledde fram till en autismdiagnos.

Vad är poängen med att få en diagnos så sent i livet, när man uppenbarligen har klarat sig så långt, kanske tagit sig igenom en högskoleutbildning eller fem, lyckats skaffa jobb, partner, ha ett socialt liv och sköta sitt hushåll på egen hand? Jo, det finns alltid en anledning till att man får en diagnos, och anledningen är att man inte alls har “klarat sig” så bra som det kanske verkar. I många fall handlar det om att man, mer eller mindre omedvetet, har kämpat så hårt med att försöka smälta in och vara som alla andra att man till slut bränt ut sig helt. I mitt fall har det “bara” lett till psykisk ohälsa i ett par decennier, medan jag på eget initiativ har försökt att anpassa förutsättningarna för att få livet att fungera för mig. Att då få autismdiagnosen, och äntligen få svar på alla envisa och omöjliga frågor om varför livet är så svårt för just mig, varför jag aldrig hittar någon balans eller får ihop tillvaron när andra verkar klara det med mycket mer på agendan, det betyder enormt mycket!

Efter alla dessa år får jag ju nu möjligheten att förstå mig själv, mina reaktioner, mina begränsningar och behov lika väl som styrkor, och jag kan efter decennier av sökande hitta människor som förstår mina erfarenheter och pratar mitt språk. Jag kan också börja vara snällare mot mig själv, vara förstående och förlåtande när mina resurser faktiskt inte räcker till att göra allt det som jag alltid trott att jag borde kunna, och jag kan på allvar börja försöka skapa mig ett liv som är hållbart för mig.

Jag är oerhört tacksam över att jag tillhör de lyckligt lottade som alls fått en utredning, att jag under hela processen haft ett fantastiskt fint stöd från min sambo och familj, och att även andra omkring mig har visat intresse och förståelse när jag med stort engagemang har infodumpat autismfakta under de senaste två åren, sedan jag själv började grotta ner mig i ämnet. Hittills har jag inte mötts av annat än positiva tongångar, men jag har ändå full förståelse för att alla förmodligen inte ser hur stort detta är för mig.

Diagnosen ska ju på ett sätt inte förändra andras syn på mig egentligen, eftersom jag fortfarande är den person de lärt känna. Men samtidigt har jag ju gått och varit låtsas-neurotypiker hela livet, vilket betyder att även om jag kan det jag kan så är det inte säkert att jag fortsättningsvis kommer att vara förmögen att göra allt som jag en gång “klarat”. För det gjorde mig sjuk då, och nu när jag börjat avmaskera är det inte längre möjligt att pressa mig på det sätt jag gjorde då. På så vis förändrar min diagnos även något för andra, och det kan hända att jag hädanefter också kommer att visa sidor av mig själv som få tidigare har tillåtits att se.

För mig själv, däremot, har diagnosen definitivt förändrat allt. Jag ser inte bara mig själv i ett nytt ljus, utan även världen omkring mig, och ja, det mesta egentligen.

Det är därför jag nu skriver på den bok som jag nämnt några gånger i vaga ordalag. Det blir en återblick på mitt liv som odiagnostiserad autist, i ljuset av de nya insikter jag fått om varför jag gjort som jag gjort, upplevt vad jag upplevt och ja, varför jag var, och är, som jag är. Till min hjälp har jag över tre decenniers dagligt dagboksskrivande, ett antal bloggar och liknande, som är fulla av tecken på den autism som ingen då hade en tanke på.

Jag är fortfarande inte alls bekväm med att ta plats och se att just jag har något att komma med, för “alla vill ju skriva en bok”, “så många har redan gjort det/gör det bättre än jag/har viktigare historier att berätta” och “varför skulle någon vilja läsa det jag skriver?” och så vidare.

Men under min egen upptäcktsresa i mitt inre har jag haft ovärderlig hjälp av andra sent diagnostiserade autisters berättelser i form av böcker, vloggar och konton i sociala medier, och jag har förstått att även många andra ständigt söker efter fler personers erfarenheter. Det är ju så man äntligen kan få en chans att se att det man trodde var helt udda och obegripliga egenheter hos en själv faktiskt är vanliga drag och erfarenheter som många autister delar. Och samtidigt som jag åtminstone i någon mån känner igen mig i varenda autismberättelse jag tar del av är ju också varje individs historia unik. Så något eget ska jag väl ha att komma med.

Nu har dessutom så många personer oberoende av varandra sagt att jag borde skriva något (och om det är något jag genom livet ändå vant mig vid att lyda under är det “borden”) att jag tänker tolka dem bokstavligt, i sann autistisk anda! Lyckas jag få ihop den här boken hoppas jag att de faktiskt också menade vad de sa, och att jag har förmått motsvara förväntningarna. Men dit är det en bit.

Under tiden fortsätter jag att upptäcka mitt autentiska, autistiska jag, leta nya vägar genom livet och vänja mig vid att göra det öppet och i möjligaste mån avmaskerat, i förhoppning att fler ska få samma möjlighet som jag att äntligen få svar på de där gnagande frågorna som kan vara så svåra att ens formulera i ord så att någon hör en.

Den regnbågsfärgade evighetssymbolen används ofta som symbol för autism. Detta nåltovade exemplar gjorde jag som julgranspynt till vår gran 2023, i linje med den tradition vi har i hushållet att årligen tillverka någon ny dekoration som symboliserar det gångna året. För mig var autismdiagnosen och allt som följde på den det överlägset mest utmärkande för 2023.

Liten ordförklaring

NPF: neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Neurotypisk: som har den typ av hjärna som majoriteten har, en av “typisk” sort alltså

Allistisk: inte autistisk (men kan ändå vara icke-neurotypisk)

Andra månadens bokredigering med NaNoEdMo

Publicerat 2024-03-31 av Karin

Som jag redan bestämt när jag sammanfattade första månadens bokredigering i min egen lilla utmaning NaNoEdMo körde jag sedan vidare enligt exakt samma rutin och med en likadan utmaning till under resten av mars. Målet var alltså att ägna minst 30 minuter om dagen och totalt minst 900 minuter under de 30 dagarna åt att redigera min bok.

Något som kändes särskilt positivt och gav fortsatt bra känsla för projektet var att redigeringen faktiskt var det enda jag lyckades hålla mig i fas med under en irriterande och förlamande sjukdomsperiod, som kom och slog undan fötterna på mig just som jag lagt upp en ambitiös plan för den senare halvan av mars. Så just med detta tappade jag inte farten och slapp därmed få svårt att komma igång igen, vilket blev fallet med allt annat jag hade haft på gång. Däremot blev jag förstås ändå tvungen att ta av tid som jag annars gärna hade lagt på boken, för att verkligen komma vidare med allt det andra när jag väl hade kraft till det.

Det avspeglas också i resultatet. Många dagar blev det inte mer tid än just den där halvtimmen till redigering, och totalsumman 1235 minuter innebär ungefär fem timmar kortare totaltid än föregående månad. Samtidigt har jag under månadens sista två veckor snarast prioriterat andra projekt och faktiskt varit ovanligt produktiv på flera plan, så jag väljer att vara nöjd med att jag trots det har uppnått mitt NaNo-mål med råge!

Jag har alltså skrivit på boken sedan november, och nu grovredigerar jag den sedan ett par månader. Även om jag visste att det var ett mastodontjobb när jag påbörjade denna första redigering hade jag nog trott att det skulle gå åtminstone något fortare framåt än så här. Men lite framåt varje dag kommer ju att bli mycket framåt över tid, så jag är inte orolig.

Det besvärande just nu är att textmängden fortfarande stadigt ökar, snarare än minskar, vilket den verkligen behöver göra! Det finns så mycket jag vill ha med, och det finns kopplingar mellan olika avsnitt hit och dit i boken som gör det svårt att redan nu fatta beslut om vad som definitivt kan strykas.

Men jag strävar på, för detta är viktigt för mig, och det gör det tack och lov också lätt att motivera mig. Så jag jobbar med det varje dag (vilket är helt otroligt ändå!), och tack vare det håller jag det igång så att det inte tar emot och blir en jobbig startsträcka inför varje redigeringspass, utan precis som i början sätter jag bara igång. Det finns dessutom fortfarande så mycket kvar att gå igenom att jag kan tillåta mig att välja något som känns lockande de dagar då det är en aning mer motigt, och på så vis får jag ändå alltid något gjort.

I april erbjuder NaNoWriMo-communityn möjligheten att delta i “Camp NaNoWriMo”, vilket är ett lite friare upplägg än NaNoWriMo i november. Här får man själv sätta sitt mål, så jag tänker väl att jag deltar för att få lite extra pepp även utifrån ett tag, men utmaningen kommer i övrigt inte att skilja sig nämnvärt från de föregående två månaderna. Det är bara att nöta på!

Första månadens bokredigering med NaNoEdMo

Publicerat 2024-03-01 av Karin

Som jag nämnde i senaste inlägget om mitt bokskrivande satte jag upp en ny utmaning för februari (från 1 februari till och med 1 mars, om man ska vara noga, för att få det till 30 dagar). Målet var 30 minuter redigering om dagen, och därmed totalt 900 minuter (som dock fortfarande benämns “ord” i NaNo-statistiken på bilderna nedan).

Det egentliga målet var förstås att ägna mycket mer tid än så åt redigeringen, men jag satte det avsiktligt “onödigt” lågt för att ha en chans att faktiskt komma upp i dagsmålet varje dag och inte bara klara totalmålet. Jag har NaNo-utmaningen mest som uppmuntran i form av något att bocka av, medan den verkliga effekten ofta blir att jag jobbar betydligt längre än jag måste när jag väl sätter igång.

Jag hade varit lite rädd för att ta itu med redigeringen, eftersom den ursprungliga fina bokstrukturen hunnit bli rätt sladdrig, med fullt av små lösryckta stycken instoppade här och var, spontant inskrivna efterhand som jag kommit på tillägg och idéer som jag inte ville tappa bort. Dessutom hänger så mycket av innehållet ihop på så många sätt, så det finns inte ett logiskt sätt att lägga upp texten på. Det kändes med andra ord rätt överväldigande och svårt att föreställa mig hur jag ens skulle kunna ta mig förbi detta hinder. Det är ju också första gången jag skrivit något av denna omfattning, så att det var en uppgift som jag inte visste hur bra jag var på att tackla bidrog förstås till läskigheten.

Ändå gjorde det lilla tricket med utmaningen att jag var taggad att sätta igång direkt! Och det fungerade precis lika bra denna gång.

Jag nådde målet redan efter 19 dagar, och det totala inrapporterade antalet minuter jag arbetat med bokredigeringen under månaden blev 1540, alltså knappt 26 timmar eller nästan en timme om dagen. Det hade lätt kunnat bli mer, om jag inte också haft andra projekt på gång parallellt. Men jag ville i alla fall ändå gärna prioritera detta, för att få se några tydliga framsteg.

Det har dock fortsatt blivit betydligt mycket mer nyskriven text än vad jag har strukit, så manusdokumentet bara växer och växer. Eftersom den tidigare skrivutmaningen fortfarande var aktiv rapporterade jag även in större nyskrivna textavsnitt där, mest av gammal vana.

Det känns nu rätt givet att köra vidare direkt med en likadan redigeringsutmaning till under resten av mars, vilket ju lägligt nog är just 30 dagar. Nu har det blivit en vana, men det är fortfarande till stor hjälp att få den där lilla extra moroten i form av att få rapportera in varje dags resultat.

För första gången har jag drabbats av vissa tvivel och en känsla av hopplöshet, när trasslet börjar kännas oändligt och det knappt har verkat röra sig framåt, trots att jag fått till mycket tid och bra arbetsdagar den senaste veckan. Har jag bara samlat på mig en osammanhängande gröt av pladder? Vad hände med min struktur? Kan jag räta upp detta? Jag hoppas att det känns klarare om en månad!

Kreativa faser och konstanter

Publicerat 2024-02-23 av Karin

Att jag alltid har varit synnerligen kreativ råder det ingen tvekan om. Som barn uppmuntras man väl visserligen att “pyssla” och prova på skapande i olika tekniker och material, men även bortom förskole- och skoltidens samlade produktion av teckningar, flörtkuletomtar, “händelseböcker” med fritt berättande och konstverk av hoplimmade växtdelar, samt slöjd med allt från virkade mumintroll och täljda grisar till avancerade tygväskor och träskåp, höll jag i stort sett alltid på med något kreativt.

Inte minst byggde jag hus till allt och alla. Det var inte bara dockor i olika storlekar som skulle ha sängar med sängkläder, garderober, mattor, krukväxter och husgeråd. Garntomtarna i julgranen fick en hemmabyggd kartongbil med plats för hela familjen. Alla små och stora leksakshästar skulle ha stall, hagar, utrymmen för foder och redskap, gärna med äkta spån och hö i miniformat. Samma sak med playmobil- och dockskåpsfigurer. Alla fick täcken, filtar, mattor, halsdukar, ja, och dagstidningar gjorda av riktigt tidningspapper. Dessutom skapade jag ständigt nya familjekonstellationer åt dem och ritade upp tillhörande släktträd med enbart unika namn, noga utvalda enligt olika mönster. Och så hittade jag på historier om dem. En del skrev jag ned.

På tal om släktträd ritade jag över hundra klippdocksliknande människofigurer som alla fick namn och egna livshistorier som fogades samman av en enda lång (eller ja, bred, för alla personerna var samtida) släkttavla. Dessutom ritade jag deras hus, som dockskåp fast i två dimensioner, med sängar att stoppa ner var och en i. Ofta ritade jag också hus i form av planlösningar, alltså sedda uppifrån, och ibland blev det hela gårdar med stall, trädgård, hagar och vägar i detta perspektiv.

I tonåren gick jag väl igenom samma faser som många andra, inklusive att måla akvareller av sjöar och berg, fotografera djur och skriva naiva dikter och noveller. Som ung vuxen startade jag, som jag redan nämnt i tidigare inlägg, mängder av bloggar, inte minst för att det var så roligt att välja och sätta ihop färger, typsnitt och layout.

Sedan upptäckte jag virkning, i samband med att amigurumi-trenden nådde Sverige. Därefter blev det min stora kreativa specialitet i sisådär femton år. Men jag höll samtidigt liv i mitt hus- och miniatyrskapande, även om det mesta nu var virkat. Parallellt har jag ändå alltid gjort annat också: konstruerat korsord och satt ihop skattjakter och andra klurigheter, fortsatt skriva, rita, sy, inreda, fota till sociala medier …

De senaste åren har det blivit en kort karriär med polymerlera, som hade kunnat vara så enormt användbart i mitt fortsatta miniatyrmakande, men som inte riktigt föll mig i smaken, och sedan kärade jag ner mig fullständigt i nåltovning i stället.

Att ha sådana här kreativa faser, med ständigt växlande uttryckssätt, ger ju onekligen variation och bredd. Och nya möjligheter att kombinera tekniker och material i samma projekt förstås! Till nackdelarna hör väl att det tar tid att bli riktigt bra på någonting, så, precis som med så mycket annat i livet verkar jag främst hamna på en allmänbildad nivå när det handlar om kreativt skapande. Det kan kännas lite tråkigt. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan någon enda sak som jag nu faktiskt har provat på och lärt mig lite om.

Sedan är det förstås detta med allt material och all utrustning som man bara måste samla på sig. Den som stickar eller virkar vet nog vad jag pratar om, för bara det kräver ju att man bygger upp en garnsamling av olika slags garner i alla färger och grovlekar. Och för varje nytt projekt behöver man oftast komplettera med lite till, och så ha lite extra som marginal, för säkerhets skull. Sedan alla tillbehör på det. Är man som jag och hoppar mellan olika sorters skapande behöver man ju på detta vis samla på sig allt material och alla redskap som behövs för vart och ett. Helst vill jag också hitta smarta förvaringslösningar som gör att allt är lika lättåtkomligt, för att det inte ska kräva så stor omställning när en idé anfaller och måste prövas direkt. Och bara för att jag tar en virkpaus på flera år kan jag ju inte göra mig av med garnet, för förr eller senare kommer det en nästa gång.

Jaha, plötsligt är jag nu tillbaka i skrivandet och, verkar det som, samtidigt även virkningen. Vi får väl se hur det blir med den, om jag minns hur man skapar eget ur huvudet och sätter ihop mönster, eller om det blir en för brant uppförsbacke att komma igång i på nytt.

Men skrivandet, som jag frågade mig i det senaste NaNo-inlägget, är det ännu en kort fas eller här för att stanna? Det är trots allt den uttrycksform som jag alltid haft lättast för och som varit med mig sedan jag lärde mig skriva vid fyra års ålder. Det skulle kunna vara “min grej” för livet. Om jag nu har någon. Det är ju inget som säger att man måste ha en sådan. Kanske är jag en smörgåsbordsskapare, helt enkelt. Lite av allt och gärna blandat huller om buller. Jag skulle ju inte vilja jobba med samma sak hela livet, så varför skulle jag vilja skapa samma typ av saker hela tiden?

Fast jag tror ändå att jag nu lutar lite åt att se skrivandet mer som en bas, en konstant, det som alltid är en del av allt jag gör egentligen, medan andra kreativa uttryckssätt kommer och går ovanpå. För att använda termer jag inte gillar att koppla till kreativiteten skulle man kunna säga att skrivandet är som “jobbet” medan övriga hantverk och konstuttryck motsvarar “hobbyer”. Inte för att det spelar någon roll, för jag gör ju sådant som känns roligt och lätt, och det som för stunden kräver att få bli skapat.

Synd bara att det ska vara så svårt att välja mellan alla roliga idéer och projekt. Det tar ju också upp en del av den redan så begränsade tiden!

Min egen “NaNoFinMo” — skrivutmaningen fortsätter

Publicerat 2024-02-09 av Karin

Jag har fortsatt att skriva på boken efter novembers 50000-ordsutmaning. I december tog jag det medvetet lugnare för att ta igen annat som fått vänta, och inte minst blev det mycket skrivande i form av sociala kontakter i textform. Men jag hann också med att sno ihop en helt annan berättelse. Den var ursprungligen tänkt som min del av ett planerat gemensamt projekt med sambon (i Dubbelanka) som sedan lagts på is, men nu finns åtminstone något att jobba vidare på om vi skulle välja att göra något mer av den idén så småningom. Annars får vi se om jag på något sätt kan dela med mig av berättelsen någon gång.

Men till och med när jag inte hade som målsättning att hinna skriva på boken blev det rätt många helt spontana små tillägg till det manuset även under denna period. Så jag behövde inte tappa taget om bokskrivandet, och verkligen inte om vanan att skriva varje dag heller! Det är ytterligare en positiv överraskning för mig, efter så många års uppehåll från skrivandet medan jag inte tyckt att det varit särskilt lockande alls.

Med uppehåll menar jag ändå inte att jag inte skrivit, för jag har verkligen ständigt skrivit massor i alla möjliga format i vardagen. Däremot inte särskilt ofta kreativt eller med några ambitioner om kvalitet. Antagligen berodde det på mitt synnerligen språkfokuserade lönearbete, för det gjorde att jag inte heller var intresserad av att läsa böcker eller skapa annat som hade med text, språk och bokstäver att göra på fritiden. Men efter ett års bortkoppling av de arbetsuppgifterna verkar den språkliga delen av mitt kreativa centrum ha vilat upp sig och hjärnan är redo att vältra sig i ord igen.

Risken finns förstås att det är en fas, precis som det brukar vara med alla mina andra kreativa uttryckssätt, men jag hoppas inte det (inte bara för att jag vill få den där boken klar) och är inte jätteorolig för att det ska vara så heller. Men mer om detta i ett senare inlägg.

Eftersom det gått så bra att skriva medan jag hade NaNoWriMo-rapporteringen som sporre varje dag bestämde jag mig i januari för att sätta upp en egen liten kompletterande utmaning för att fylla på med de avsnitt jag ännu inte hunnit skriva. Jag valde det redan påhittade namnet NaNoFinMo (National Novel Finishing Month). Den här gången tänkte jag inte ägna mig enbart åt skrivandet, så jag satte medvetet målet lågt, och gav mig ända till februari månads utgång för att skriva de 20000 ord jag dragit till med.

Skulle det kunna bli så mycket till? Jahadå! Det var inga problem. Idéerna fortsatte att strömma till i samma obegripligt höga tempo som under hösten. Det verkade inte spela någon roll att jag redan skrivit så mycket, för det fanns alltid mer att lägga till. Redan efter 17 dagars skrivande nådde jag det nya ordmålet.

Resultatet av min egen lilla NaNoFinMo-utmaning .

Skrivtempot hade fortfarande inte på något vis mattats av. Men efter ytterligare ett par dagars skrivande bestämde jag mig ändå för att justera inriktningen en aning.

Det fanns (och finns, kan jag väl avslöja) fortfarande stycken som jag bara hunnit skriva i stolpform, så egentligen hade jag inte skrivit riktigt så “klart” som jag tänkt innan jag började gå in djupare på det som redan stod där. Men nu var det nog ändå dags att dra igång ett redigeringsmål (“NaNoEdMo” fick det väl bli då, med “Ed” för “editing”). Eftersom jag fortfarande vill ge mig utrymme att, åtminstone teoretiskt, göra annat också har jag bestämt mig för att lägga snittmålet på 30 minuter om dagen.

Ja, jo, det visade sig ju att den senaste utmaningen blev alltför lätt, men jag gillar också att ligga över kurvan i min fina lilla statistik på NaNo. Och det är skönt att få vara en positiv överraskning om så bara för sig själv, för det är ingen risk att jag börjar räkna med att lyckas. Jag är fortfarande inställd på att köra fast, tröttna, drabbas av oväntade motgångar eller helt hindras att jobba, så varje dag det går framåt är bara en ny seger!

En viss vånda kände jag ändå inför att börja redigera den här textmassan. Det som från början var en tydlig struktur har dessvärre fyllts på lite hipp som happ med lösa stycken när jag fått idéer som hastigt måste antecknas. Rätt många saker jag skriver om hänger också så tätt samman att det verkligen inte finns någon given ordning att presentera dem i, utan helst skulle jag behöva kunna skriva i form av en mind-map, eller en typ sjudimensionell text, finns det?

Och det går dessutom fortfarande så oerhört lätt att lägga till mer! Vissa dagar skriver jag betydligt mer helt nytt än bearbetar och skriver om det redan befintliga. Jag vågar inte ens nämna hur många ord jag i själva verket är uppe i just nu. Men jag försvarar mig med att det är bra att ha att ta av när jag börjar stryka allt som inte håller måttet.

Kommer det verkligen ens att komma en naturlig avmattning i tillflödet av idéer? Än så länge verkar det ju inte så. Hur vet jag då när det är dags att “dra repet”? Att jag inte förrän nu har tänkt på en viss sak jag vill ha med behöver ju inte betyda att den inte är betydelsefull nog för att bidra till bokens värde som helhet.

Än så länge fungerar åtminstone min skrivstrategi utmärkt. Jag försöker skriva direkt när idéerna kommer, eftersom de är färskvara i det avseendet att jag inte ids ta itu med korta anteckningar om de blir liggande för länge. Har jag inte möjlighet att skriva omedelbart antecknar jag så mycket jag hinner, och brukar i allmänhet kunna skriva ordentligt senare samma dag, medan jag fortfarande har orden i huvudet. Detta kombinerar jag med att andra gånger sätta mig med avsikt att skriva när jag har tid helt enkelt, ja, mer som att jobba då. Och faktiskt är jag ofta snabbt igång och får en hel del gjort varje litet pass, precis som i början.

Jag är lika förundrad över detta än.

NaNoWriMo 2023 — min första skrivutmaning!

Publicerat 2024-01-30 av Karin

Efter att ha ägnat oktober åt intensiv nåltovning som deltagande i en konstutmaning hade jag sett framför mig en betydligt lugnare tid resten av hösten. Men den första november blev jag varse NaNoWriMo (National Novel Writing Month), som just under november månad varje år arrangerar utmaningen att skriva en bok på minst 50000 ord. Det passade bara så perfekt!

Jag hade nämligen gått och nästan trånande tjatat om att jag ville börja skriva på min bok ett tag, en bok som jag redan hade en klar bild av och hade skissat upp strukturen till. Jag hade dock känt att jag borde prioritera annat, så boken hade hela tiden stått längst ner på listan. Därför kändes NaNoWriMo som en supervälriktad spark i baken, och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen. Allt annat icke tidskritiskt fick vänta.

Och det är ju trots allt rätt lätt att göra så när det handlar om en avgränsad tid så där. Det känns rimligt att ta igen det andra senare. Det som förvånade mig mest var hur lätt det faktiskt också var att skrapa ihop de där vansinniga 50000 orden, för även om jag är en obotlig ordslösare brukar jag ha så enormt svårt att komma igång när skriva faktiskt är vad jag har tänkt, förväntas eller ska göra. Men nu blev det rentav så att jag tog varje liten ledig stund på dagarna till skrivande, och så även när jag redan uppnått dagens mål och “förtjänat” att slappa, eller när det var lite motigt.

Jag tog också tillfället i akt att lära mig mer om min egen kreativitet och vad som fungerade för att få mig att lyckas genomföra det jag ville göra.

Några upptäckter om mig själv och mitt skrivande under NaNoWriMo 2023:

1. Det gick oväntat bra att fortsätta skriva troget varje dag, även sedan de första intensiva idéstormarna mojnat och jag inte längre sprang för att anteckna saker som spontant kom till mig. När jag väl satte mig med avsikten att skriva behövde jag bara börja ögna igenom dokumentet för att hitta något att genast spinna vidare på.

2. Det var oerhört nyttigt för produktiviteten och skaparlusten att fokusera på kvantitet framför kvalitet under en hel månad. Varje skrivpass avslutades med en snabb ordräkning och sedan inte minsta lilla genomgång av innehållet i det jag skrivit. Vetskapen om att det skulle komma att bli mycket redigeringsarbete sedan fick hålla sig i bakgrunden så länge jag hade dagar kvar på NaNo-skrivandet. För då var det tillåtet att bara ösa ur mig text, vilket ju faktiskt är något jag kan!

3. Även när det vissa gånger kändes motigt att sätta igång och skriva gjorde jag det ändå, märkligt nog av ren beslutsamhet och genom att helt enkelt titta i den text jag redan hade skrivit. Ibland krävdes lite kort slöhäng först, men jag fastnade inte i det som så många gånger förr.

4. Kvantitetsmål, dagliga inrapporteringar, statistik och duktighetsmärken fungerar absolut motiverande! Livet är ett spel …

5. Att lyssna på kroppen fungerar bättre än väntat. Ibland behöver jag helt enkelt göra något annat först, men jag försöker då vara noga med att inte vara kritisk och hård mot mig själv, utan att lyssna till stundens behov, varva aktiviteter, ta pauser och se till att göra allt som jag mår bra av också. Och det har faktiskt ändå så gott som alltid blivit något skrivet sedan.

6. Flera korta skrivpass om dagen gick oväntat nog utmärkt, trots att det betyder att jag måste komma igång igen och igen! Och det har förmodligen fått mig att skriva betydligt mer än om jag bara väntat på tillfällen till minst timslånga sittningar. Som bonus är det även bättre för kroppen att inte sitta för länge åt gången. Variation är mitt nya rättesnöre!

7. Jag har många gånger valt att skriva en stund extra på kvällen, till och med när jag legat i fas mängdmässigt, redan fått mycket gjort under dagen och kanske inte ens har varit särskilt taggad. Det kan ha funnits annat som hade varit lättare att sätta igång med eller välja för att det var roligare för stunden, men jag har ändå vetat att skrivandet var i linje med mitt övergripande mål under månaden (att skriva så mycket som möjligt) och därför prioriterat det många gånger. Det var en ny upplevelse och kanske därför den mest överraskande upptäckten.

Om jag kan skriva så här mycket på bara i snitt kanske 2-3 timmar om dagen, tänk vad jag skulle ha kunnat producera om jag vore en person som klarade att jobba heltid med detta! Fast jag tror å andra sidan inte att jag skulle skriva lika intensivt alla de timmarna som jag nu gjort de stunder jag faktiskt valde att skriva. Det är viktigt att ge kroppen och hjärnan bränsle mellan passen också.

Mitt resultat efter NaNoWriMo, 30 november 2023.

Fortsättning följer (ja, faktiskt!).